tisdag 15 december 2009

Över Atlanten

Hej!
 
Cap Verde känns verkligen som en bit av Afrika. Hettan, människorna, atmosfären. Kvinnor som bär saker på huvudet, de färgglada kläderna och den annorlunda maten. Men också fattigdomen. Gatubarn som ber om mat. Efter ett par dagar här började vi köpa extra bröd, så vi kunde ge barnen det istället för pengar.
En dag tog vi en lokal färja över till São Antao, som är den största ön på Cap Verde. Vi hade bokat en guide med chaufför, och såg framför oss att vi skulle vara bland en mängd andra turister med kamera på magen. Men så blev det inte! Första halvan av turen hade vi sällskap av fyra personer som bara skulle få skjuss till en stad. Sedan var vi ensamma. Guiden var en kille på 21 år, som var ortoligt kunnig om både öns historia, naturen och allt annat vi kom på att fråga Ön är otroligt vacker. I rundturen ingick lunch, och den tillagades av en familj som bodde längst vägen. Det var ris, potatis, jams, bananer, brödfrukt och några småfiskar med huvud och allt. Gott och annorlunda! Vi kände oss väldigt glada efteråt att vi åkte till São Antao.
Vi hade höga förväntningar när vi ett par dagar senare tog en lokal buss till en, enligt vad vi hört, väldigt vacker plats med en badstrand. Vi blev avsläppta på en grusväg, och där stod vi. Inte en människa i sikte. Halvfärdiga hus i en liten by. Snabbt gjorde vi upp med chauffören en tid då vi skulle bli hämtade! Vi badade i alla fall, och under de timmar vi var där såg vi ett par andra människor. Vi tror att det har varit storstilade planer där som gått i kras.
Nu börjar det kännas att det är dags att ta sig över "det stora blå". Åtgärdslistan över vad som ska göras innan överfarten är nästan helt avbockad. Vi planerar att lämna São Vicente på torsdag. Överseglingen kommer att ta allt från knappt tre veckor till runt fyra, beroende på vindarna. Just nu ser det ut att vara lite dåligt med den varan. Men det kan ändra sig.
Vi hörs nästa år från andra sidan Atlanten!
Milo
 

torsdag 3 december 2009

Cap Verde och denguefeber

Hej!
 
Igår kom vi fram till Sao Vincente på Cap Verde. Överseglingen har gått bra, fin vind och solsken hela vägen! Men jag tycker att havet är för tyst. Vi fick endast två besök av delfiner. Några sjöfåglar cirklade runt oss ibland, men inte alls så ofta som jag minns att de gjorde för tolv år sedan.
Vi har knappt två veckor här innan vi tar oss över Atlanten. I kväll är vi hembjudna till en man som är uppvuxen på ön men har jobbat på Volvo i Göteborg i femton år! Han ville gärna prata lite svenska, och vi tänkte fråga ut honom om vad vi nte får missa när vi är på Cap Verde.
Vi fick höra om utbrottet av denguefeber för två veckor sedan. Vi har varit i kontakt med alla som kunde ge oss vettig information om situationen. Det är endast på de södra öarna, och inga fall är rapporterade från de norra. Och vi håller oss till dem! Vi har bra myggmedel och har myggnät på båten, så vi ansåg att vi kunde åka hit. Men tack för inläggen om denguefebern!
Långt här borta sitter jag och önskar av hela mitt hjärta att våra beslutsfattare vågar se verklgheten och fatta bra, modiga och kraftfulla beslut på klimatmötet i Köpenhamn!
Milo
 

måndag 23 november 2009

Mot Cap Verde

Hej alla!
 
Anna och David är nu ombord på Artemisia II. La Palma har en vacker natur med en fantastisk nationalpark som man kan vandra länge i. Ön är en vulkanö, det sista utbrottet var 1971. På grund av det har de svarta sandstränder. Människorna här gillar att måla sina hus i glada färger här, det skulle vi behöva mer av hemma! 
Vi har haft en bra tid i Santa Cruz. Nu håller vi på att förbereda det sista inför avsegling mot ön Sao Vincent på Cap Verde. Eftersom det inte finns så mycket på öarna vi ska till har vi handlat mat som ska räcka över Atlanten. Även om vi nu har mat som troligtvis räcker långt efter vi kommit fram finns det fortfarande plats kvar i båten! Fast med all diesel och vatten ligger hon nu lite djupare i vattnet än förr.
Om vädret står sig lämnar vi La Palma på onsdag. Seglingen dit tar cirka tio dagar. Det kan vara svårt med internetuppkoppling på Cap Verde. Vi tänker stanna där en eller två veckor innan vi korsar Atlanten. Målet på andra sidan är Tobago, och där beräknar jag att vi är i mitten av januari.
 
Milo
 
 

lördag 14 november 2009

Framme i Santa Cruz

Hej!
Det tog 2½ dygn att segla från Porto Santo till La Palma, kom fram fredag morgon. Till min glädje fungerar vindrodret nu, och styr båten som en gudinna! Äntligen. Allting har gått bra. Jag har fått en ny erfarenhet; hur man seglar ensam när man är inte mår bra... Ett par timmar efter att jag hade lämnat Porto Santo började jag må illa. En släng av sjösjuka tänkte jag, det brukar inte bli värre än så. Men, med all sannoliket hade jag fått en släng av magsjuka OCH sjösjuka. Förutom att hålla koll på var jag var och att båten seglade som hon skulle, gjorde jag inte mycket annat än låg ner och försökte vila.
Vilken glädje att så småningom kunna sitta i sittbrunn och njuta av en kopp kaffe och en macka!
Väl i hamn fick jag återse Jonas och Ingrid på Ouhm, brisbåten. Och nu väntar jag på Anna och David. Vi kommer nog att stanna här cirka en vecka. La Palma är en vacker ö, och det finns säkert mycket att se här. 
Det är så roligt att få läsa era kommentarer! Svar till några av dem:
TILL anonym som undrade om självstyrning med linor: Den bästa (?) boken i ämnet heter: Self-Steering for Sailing Craft av John S. Letcher, Jr. Har en del år på nacken och kan vara svår att få tag på. Sen finns det en hemsida: www.majasventure.com Sök under äldre blogginlägg. Där finns detaljerade ritningar på hur det funkar.
TILL Eric och Birgitta: Artemisia II är en underbar båt! Kul att era planer fortskrider, men hur ser de ut?? Ni har inte berättat det!
TILL Göran och Charlotte: Inga hål!!
TILL Erik i Solna: Ditt inlägg gör mig så glad och stolt!
 
Milo
 

onsdag 4 november 2009

Lämnar snart Port Santo

Hej!
Ni kanske tror att jag glömt bort denna blogg? Det har jag inte alls! Men jag unnar alla att få vara på en plats som denna i sitt liv. Under alla de veckor jag varit här har jag knappt sett en enda person springa eller verka stressad. Människorna här är trevliga och hjälpsamma. Tiden tappar sin betydelse, dagarna går och man mår helt enkelt bra. Givetvis skulle det vara annorlunda om man bodde här, men det finns ett lugn på ön som är mycket tilltalande. De flesta andra långseglare missar allt detta. De kommer till ön och stannar bara ett par dagar, om ens det. Sen ska de vidare för att hinna med alla ställen de verkar behöva pricka av på en lista. Men vad hinner man uppleva av en ny plats på ett par dagar?
Jag har haft besök av Mia och Jan, gamla vänner från västkusten, i två veckor. När det fanns mer än två händer ombord fick jag hjälp med att demontera vindrodret som inte har velat styra båten. Vi upptäckte en del som inte rörde på sig som den borde. För att få loss fastärgade delar behövdes både saltsyra och Miguel, som hade tillgång till marinans verkstad. Där fanns verktyg som gjorde jobbet! Nu har vindrodret en helt annan rörelse, återstår bara att se om det var problemet!
Nästan alla som lånseglar har antingen en autopilot eller vindroder (eller bägge delar, som jag har) för att styra båten. Båda dessa kostar mycket pengar, och de flesta har problem med dem. Men det finns faktiskt ett annat sätt att ordna båtens självstyrning som nästan inte kostar något alls; gummiband och några linor. Det låter kanske konstigt, men tekniken är utprovad och fungerar på många båtar. Jonas och Ingrid på Bris-båten, som jag skrev om förut, fixar självstyrningen på sin båt med några linor. En dag stack vi ut och seglade med min båt för att prova om det skulle fungera. Måste erkänna, att även om jag läst böcker om detta, och hur bra det fungerar, var jag en aning skeptisk. Men vi fick Artemisia II att styra sig själv i alla vindar utom läns (rakt bakifrån)! Visst är det lite trixande, men jag ska fortsätta experimentera med detta. Enormt bra att ha utprovat, om vindrodret nu inte vill och autopiloten drar för mycket ström.
Mia och Jan hade med sig en ny dator åt mig. Den andra har uppvisat allvarliga brister, den ville helt enkelt inte starta... Den har blivit lagad, men eftersom orsaken var okänd och medicinen inte garanterat botar, så kunde jag inte lita på den. Mycket tid har gått åt till att programmera och lägga in program, men nu verkar jag ha två fungerande datorer!
Min plan var att lämna Porto Santo i måndags. Men två viktiga paket som skulle ha kommit för länge sedan har fortfarande inte dykt upp. De kommer troligtvis imorgon... Sen seglar jag iväg till ön La Palma på Kanarieöarna så fort ett litet eländigt lågtryck flyttar på sig. Men det kan ta upp till en vecka enligt väderprognosen. Seglingen dit tar tre till fem dagar, beroende på vindarna. Där väntar Anna och David som ska segla med mig över Atlanten. 
TILL Jenny Salmson: Tack för ditt fina inlägg! Vi får väl ses när jag kommer hem!
TILL Fred: Ja, jag kan lyssna på musik på datorn. Vad hade du i tankarna?
TILL P-O: Kul att höra av dig! Jag har två Bruce-ankare. De har aldrig svikigt mig... Men jag ska troligen skaffe ett tredje innan patagonien, vilket har jag inte bestämt ännu.
TILL Bosse: Roligt att höra av dig också. Och kul att höra att du längtar ut igen.
 
Milo
  

lördag 19 september 2009

Port Santo

Hej alla!

Efter några härliga veckor på Madeira seglade jag ensam till en vik på den sydöstra delen av ön. Där låg jag för ankare i sex dagar. Ibland kom det andra segelbåtar dit, ibland var jag helt ensam. Fick testa mitt ankare som visade att det höll för de ibland starka vindarna som kom ner från bergstopparna.
Jag kom hit igår. Det regnar! Det är ovanligare än man kanske tror. Porto Santo är en väldigt torr ö, det som växer här är allt konstbevattnat.
När jag skulle klarera in här ska man först gå till polisen. När han frågade hur många vi var ombord svarade jag "en, jag". Han stirrade på mig som om jag kom från en annan planet, var till och med tvungen att ta av sig sina solglasögon för att kunna se bättre! Så ovanligt är det fortfarande, vilket egentligen är ganska tråkigt.
Här träffade jag på den första svenska båten sen jag lämnade Sverige. Den seglas av Ingrid och Jonas från Göteborg, och är en lite uppförstorad Bris-båt. Det är en väldigt liten båt. De är härliga människor, och det ska, liksom jag, stanna här ett tag.
Om ett par veckor får jag besök av två vänner till mig som jag inte sett på länge. Annars kommer jag att fortsätta mitt stilla liv ett tag till och låta tankarna om allt möjligt komma och gå.
TILL Anders Wallentin: Tack så mycket!
TO CAROL: I don´t have your e-mail!! Send that to my blogg, and I will write to you!!
Milo

måndag 17 augusti 2009

Nu väntar semester på Madeira

Efter femton dagar till sjöss kom vi fram till Funchal på Madeira. Om vi slapp kulingar på vägen? Nejdå, två till fick vi, men när den sista kom hade vi faktiskt vinden med oss, och då blir det lite mer hanterbart. Vi fick kryssa oss igenom engelska kanalen innan vi till slut fick medvind. Vilken skillnad! När vi lämnade kontinentalsockeln och kom ut på djupt vatten, sisådär 4 - 5 000 meter, blev vi välkomnade av delfiner som lekte runt båten. En lika härlig upplevelse varje gång de kommer.
En dag satt jag på min vakt och som vanligt, lyssnade på vågornas fräsande bakifrån. De olika ljuden kan tala om ifall det är en extra stor våg som kommer, eller om det är de vanliga. Mitt i det hörde jag ett annat ljud som jag kände igen. Jag flög upp och tittade bakåt. Kunde knappt tro mina ögon. En val, drygt 10 meter lång, var kanske fem meter från båten! Ropade på Torbjörn (som sov men gärna blev väckt för detta) och vi kunde se en hel flock valar. De var nyfikna på båten, och höll sig nära, simmade under och kom upp igen. Helt otroligt! Vi fick tyvärr inga bilder på dem, men de finns kvar på närhinnan.
Om en dryg vecka åker Torbjörn hem. Innan dess ska vi hinna med att vara turister och se lite av Madeira. När han åkt kommer jag så småningom att segla till Porto Santo, en ö 40 sjömil härifrån. Där kommer jag att vara till slutet av oktober då jag tar mig ner till Kanarieöarna, troligtvis La Palma, för att hämta upp min besätting som ska följa med över Atlanten.
Har precis läst alla hälsningar ni skrivit på bloggen. Jag blir glad över att andra blir inspirerade av det jag gör. Lika stärkande och värmande är era ord till mig. Tack, jag behöver dem!! 
TO JOSEE & CAROL: Thank you so much for number 17!! You know exactly what a woman needs! We got two more gales before we hit the good north winds that brought us to Funchal. Torbjörn will stay another week, then he has to go home. I will probably go to Porto Santo and stay there until the end of October. Nice and slow holiday... I'm so glad that I met you two. You're wonderful people, and even if it will be a long time, I will do everything I can to meet you again.
Milo

torsdag 30 juli 2009

Engelska kanalen

En vecka låg vi i Dover och väntade på bra väder. Lågtrycken och kulingarna bara ramlade in med sydvästliga vindar. Tills slut kom det en lucka, och vi stack mot Fahlmouth. Men efter ett dygn kom en kuling, igen. Det började bli tjatigt. Och påfrestande. Vi vände och gick in till Brighton istället för att tampas med krabb sjö och starka vindar.
Här har vi återigen väntat på en prognos som inte innehåller en kulingvarning. Nu hoppas vi på att den prognos som är nu står sig till i morgon. I så fall lämnar vi Brighton och seglar direkt till Madeira.
Håll tummarna att vi inte får fler kulingar rakt emot oss!
Milo
 

torsdag 23 juli 2009

Nordsjön

Vi kom fram till Dover (inte Brighton som det var tänkt) för fyra dagar sedan (svårt att hitta uppkoppling och nätverk...). Seglingens två första dagar gick utan problem och inget regn!Men Nordsjön kan vara ett hav som sätter en på prov. Tredje dagen fick vi en kuling över oss, och eftersom vinden kom från den riktning vi skulle mot, blev det svårt att fortsätta segla när vågorna hade byggt upp sig. Så vi drejade bi. För den som inte är så bekant med seglingstermer innebär det att man sätter seglena på ett sätt så att båten balanserar mot vinden utan att röra sig framåt, och de stora rörelserna i båten av vågorna blir betydligt mindre. Efter sju timmar hade kulingen lagt sig såpass mycket att vi kunde fortsätta. Nå, en kuling på Nordsjön får man oftast räkna med. Men, detta var bara början. Under fyra dagar hade vi fyra kulingar, alla på vindstyrkor mellan 16 -20 meter per sekund, och ett rejält åskoväder. Och hela tiden var vinden rakt emot oss. Efter tredje ovädret bestämde vi oss för att gå till Dover i stället, det var närmare. Även om vi var tre ombord, var det bara Torbjörn och jag som kunde ta vakter ensamma, vilket innebar att vi började bli en aning slutkörda. Sju sjömil från Dover kom då kuling nummer fyra. Vi hade både vinden och tidvattnet emot oss, så vi kom ingen vart. Kanske mot bättre vetande bestämde vi oss för att vänta ut tidvattnet tills det vände. Vi kryssade fram och tillbaka i en grov sjö. Jag kallade upp kustbevakningen på VHF-radion för att få en väderprognos. Då fick jag veta att någon hade sett oss kämpa där ute, och utan att vi bett om det kom den engelska motsvarigheten till Sjöräddningen ut för att bistå oss. De erbjöd sig att bogsera oss in den sista biten till Dover, och med viss tvekan tog jag emot erbjudandet. Det är nämligen riskfullt att sätta fast bogserlinor och bli bogserad i grov sjö. Det hela gick dock bra.
När man varit ute i hårt väder en längre tid är det alltid saker som går sönder. Inga stora eller allvarliga saker, men vi kommer att ligga här ett par dagar. En positiv sida av allt det här var att få se hur min båt fungerade i hårt väder. Och jag kan lugnt säga att hon får med beröm godkänt!
Lågtrycken rullar in här varje dag, vi väntar på bättre väder för att kunna ta oss vidare till Fahlmouth. Det är krångligare än jag trodde att få tag på nätverk eller dator för att skriva här, så dröjer det mellan gångerna så är det inget konstigt.
Till Nicke nyfiken som undrade var det läckte: från en dålig tätning av ankarvinschen.
 
Milo
 

måndag 13 juli 2009

Nordsjön nästa!

Det regnar och regnar. Vi har kommit till Cuxhaven, som ligger vid floden Elbe. När man seglar i dessa vatten är det ett måste att anpassa sig efter tidvattnet. Det far fram med en hastighet av 4 -5 knop, har man det emot sig så kommer man nästan ingen vart. Å andra sidan går det fort när man seglar med tidvattnet! Vi lämnar vi denna hamn om ett par timmar för att ta oss över Nordsjön till Brighton i England. Det kan ta en vecka eller så, eftersom den vind som oftast blåser där kommer från sydväst, och det är precis dit vi ska. Då får man kryssa, och det tar mycket längre tid att komma fram.
Kylen funkar, båten är tät, och kunde det bara sluta regna så vore allt perfekt!
Milo
 

fredag 10 juli 2009

Laansegling är inte alltid...

...soliga och lata dagar!
Vid överseglingen mellan Ystad och Kiel hade vi periodvis ganska frisk vind, och plötsligt upptäckte vi att baaten tog in vatten i fören. Inte saa bra. När vi väl kom fram till en hamn utanför Kiel började sökningen efter orsaken, och när Torbjörn och jag till vaar glädje fann orsaken, som ocksaa visade sig ganska lätt att fixa, saa upptäckte vi att kylen hade tystnat...
Fick snabb hjälp av Anders paa Isothrem i Sverige med en kontaktperson här. Reparatören kom, och konstaterade efter ett tag att det var en del som var sönder som de inte hade. Han gick, vi stod kvar med en sönderplockad kyl. Vi tyckte ändaa att det var naagot i reparatörens resonemang som inte stämde, och vi tog saken i egna händer. Med lite telefonhjälp fraan Anders saa fixade vi problemet själva!
Saa nu har vi en fungerande kyl och en tät baat!!
I morgon ska vi gaa igenom Kielkanalen och sedan ta oss över Nordsjön.
 
Det är saa roligt att läsa alla hälsningar ni skriver. Tack!!
 
Kram
Milo
 

lördag 4 juli 2009

Lämnar Sverige

Sista hamn i Sverige blev inte Gislövs läge, utan Ystad. Här har vi legat ett par dagar, givetvis gjort ett antal jobb på båten men också ätit glass och tagit det lugnt i hettan. Med hettan kommer också algerna. Vissa dagar har vi legat i en sörja av alger, och en rutten stank har stigit upp från vattnet.
I morgon kommer Eva-Lisa, som ska segla med oss till England, och på söndag morgon lämnar vi Sverige. Svårt att begripa att det är drygt två år tills jag ser samma land igen. Första stopp blir Holtenau utanför Kielkanalen. Sen tar vi oss igenom kanalen och kommer så småningom ut på Nordsjön. Det kommer att bli en segling med mycket annan trafik, långt ifrån lugnet på de stora haven! Men det har sin tjusning det också. 
Milo
  

söndag 28 juni 2009

På väg!

Först, tack för alla härliga kommentarer!
Och tack alla ni som gjorde min avfärd den 22:a till ett minne för livet. Har kommit till Borgholm på Öland. Allt är väl. Tar det lugnt för att hinna fixa en del saker som inte blev färdiga i Stockholm.
I morgon avseglar Torbjörn och jag söderut för att så småningom lägga till i Gislövs läge (utanför Trelleborg) där vi ska hämta upp Eva-Lisa som ska segla med oss över Nordsjön. Beräknad avfärd från Gislövs läge är den 5 juli.
 

söndag 8 mars 2009

Avseglingen närmar sig!
 
Den 22 juni lämnar jag Stockholm för att långsegla under två år. Vintern 2010 - 11 kommer jag att göra ännu ett försök att segla till Antarktis. Som förra gången kommer jag att ha sällskap av olika vänner till mig på de flesta delsträckor, men jag skall också att göra minst en lång överfart ensam.
Du kan följa min segling här! När jag är i land kommer jag att uppdatera bloggen, och du kan förstås skicka en hälsning till mig om du vill.
Tiden fram till avsegling kommer att vara full av förberedelser, så tills dess...
Milo