torsdag 29 december 2011

Ett riktigt Gott Nytt År!

Det var länge sedan som jag gav ett nyårslöfte. Under många år har jag haft en annan tradition, som jag tycker fungerar bättre. Kanske något du också skulle gilla!

Jag sätter mig ensam en stund på eftermiddagen den 31 december med papper och penna. Jag gör två spalter. I den ena skriver jag upp det som hänt i mitt liv under det gångna året. I den andra skriver jag det jag vill ska hända det kommande. Kanske låter detta trivialt, men faktum är att det kan göra skillnad! För i och med att man sätter sig och tänker igenom vad man vill göra ett år framåt gör att man faktiskt fokuserar lite mer på just det. Och tolv månader senare tar man fram samma papper och kanske ser att man har lyckats göra det mesta!

Jag måste erkänna att jag inte gjort detta de senaste åren. Det har liksom inte känts att det behövdes. Men kanske är det dags igen?

Hur vill jag att nästa år ska se ut? Hur vill DU att nästa år ska se ut?

 

Skriv ner och tro på att det är möjligt!

 

Milo

 

fredag 28 oktober 2011

Nu är det klart!

Norstedts förlag kommer att ge ut min bok!

Nu tar det lite tid, det här med att ge ut en bok. Den kommer ut i november… nästa år.

Annars försöker jag vänja mig vid livet i denna del av verkligheten. Fast den verkar lite overklig. Inget nytt under solen, men ändå; jakten på tid, jakten på pengar, jakten på prylar, jakten på uppmärksamhet, det ständiga blundandet för det man inte har lust att se. Och vad tror man att man vinner?

Min tid går åt till att ta hand om Artemisia II, snart är hon ren och fin invändigt! Utsidan får vänta till våren, då det är varmare! Plånboken säger att jag snart måste börja jobba. Fast det känns inte helt fel.

Och jag börjar få fler föreläsningar. Kul! Om du är intresserad att anlita mig, skriv till: info@milodahlmann.se

 

Tänd ett ljus i mörkret!

Milo

 

onsdag 28 september 2011

Föreläsning i Göteborg!

Hej!
 
Den 16:e oktober anordnar Sjösportskolan en heldag för seglare med utställare och föreläsningar. Om du bor i närheten, och vill höra mer om min segling, kom dit!
 
Anmäl dig här:
 
En speciell hälsning till Ola i Thailand: Jag blir förstås nyfiken på vad du gör där! Jag lovar att fortsätta skriva på bloggen.
 
Milo
 
 
 

lördag 24 september 2011

Föreläsning

Hej!
 
Torsdagen den 24 november kommer jag att hålla en föreläsning om min resa.
Det hela går av stapeln på ABF-huset, Sveavägen 41.
Klockan 18.30.
 
Välkomna!!
Milo
 

måndag 12 september 2011

Hemma igen

Hej alla!

 

Först, ett stort TACK till alla som stod på bryggan när jag kom in till Stockholm! Det var omtumlande, och jag önskar att jag hade haft mer tid för var och en av er. Men det får bli senare!

Den närmsta tiden kommer jag långsamt att flytta tillbaka på land. Försöka landa, acklimatisera mig… men inte för mycket! Jag ska också skriva färdigt min bok om denna otroliga resa som nu ligger bakom mig.

 

Jag kommer att fortsätta använda bloggen. Inte så ofta kanske, men skriva lite om hur allting går och vad som händer.

 

Milo

tisdag 6 september 2011

Snart i Stockholm

Hej!

 

Jag kommer till Liljeholmens båtklubb på fredag den 9:e klockan 15.00 (cirka!).

Båtklubben ligger inte på Liljeholmen, utan under Liljeholmsbrons brofäste vid Hornstull.

 

Milo

fredag 2 september 2011

En liten bit kvar

Hej alla!

Just nu är jag i Kalmar. Det blev en väntan i Ystad på att en seg kuling skulle blåsa färdigt. Och när den var över blåste det inte mycket alls! Den stora behållningen i Ystad var ett möte med en av Torbjörns kusiner; Ingrid. Inte nog med att hon är en härlig person, jag fick njuta av en dusch! Utan att bli skållad eller djupfryst, utan att vattnet tog slut med schampo i håret, utan att strålen var som tusen nålar mot kroppen.

Här i Kalmar väntar vi också på vind. Planen är att segla vidare på lördagkväll, mot Stockolms skärgård. Där ska vi stanna till hos en vän innan vi fortsätter sista sträckan hemåt. Men en titt på vädret idag visar att det kanske ska blåsa helt fel och lite mycket i mitten av veckan. Så jag kan inte säga nu vilken dag det blir. Det allra troligaste är nog fredag eller lördag. Jag återkommer med mer exakt tid. Platsen vet jag i alla fall! Jag kommer att lägga till vid Liljeholmens båtklubb, samma plats som jag lämnade Stockholm på. Den ligger inte på Liljeholmen, utan under brofästet på Liljeholmsbron vid Hornstull.

 

Vi ses snart!

Milo

lördag 27 augusti 2011

På svensk mark

Hej!

 

Seglingen från Tyskland blev inte så mycket segling. Det blev att leka motorbåt. Den lilla vind som skulle ha kommit uteblev. Istället hade vi dålig sikt för det mesta, en del regn och himlen lystes upp av otaliga blixtrar, dock inte för nära. Ibland var havet helt spegelblankt. Tidvis var det mycket trafik, på sträckan mellan Rödby och Puttgarden fick man kryssa sig mellan de stora fartygen.

Vi närmade oss land, men såg det inte. Det var helt inbäddat i dimma. Nå, vi ser väl när vi kommer närmare, tänkte jag. Men det gjorde vi inte. När vi har ett par sjömil kvar till Ystad la sig en tät bomull över land och hav. Långsamt gick vi närmare med hjälp av radar och datorns ”plotter”. När vi plötsligt skymtade muren utanför småbåtshamnen var det högst 50 meter dit. Jag behövde samla lite mod innan jag tog in båten i ”ingenting”. Men vi kom i land utan några missöden!

Vi seglar vidare norrut på söndag, nästa stopp blir Kalmar. Därifrån fortsätter vi mot Stockholms skärgård. In till Stockholm kommer jag om en dryg vecka eller lite till, som alltid; beroende på vindarna. När jag vet exakt var och när det blir så skriver jag det här!

 

Milo

fredag 19 augusti 2011

Vidare hemåt

Hej igen!

 

Fyra dagar tog det till Cuxhaven. Vi har haft bra vind och solen har lyst en hel del. Seglingen över Nordsjön denna gång var som att segla på en räkmacka om man jämför med när Torbjörn och jag tog oss åt andra hållet för drygt två år sedan. Det enda orosmolnet var de ständigt återkommande fiskebåtarna. De är fullständigt oberäkneliga, man kan aldrig räkna ut vart de är på väg, för de ändrar rikting hela tiden. Och när de fiskar ska man väja för dem. De kunde ligga stilla en lång stund för att sen plötsligt starta motorn och ha kurs rakt mot oss med sina långa armar utstickande på bägge sidor för att tråla.

I Cuxhaven finns en underbar butik. Det är en helt vanlig livsmedelsbutik, men den stora skillnaden är att allt är ekologiskt! Man slipper, som hemma, att leta efter miljövänligare varor i affären eller behöva gå till olika ställen. Här går man bara in och handlar det man behöver. Underbart!

Vi stannar troligen här till på söndag. Då fortsätter vi genom Kielkanalen och sen vidare mot Ystad. Hela den sträckan kommer att ta cirka fyra till fem dagar, lite beroende på vind och slussöppningstider. Så nästa gång jag skriver här kommer jag att vara tillbaka i Sverige.

 

Milo

fredag 12 augusti 2011

Seglar vidare

Hej alla!

 

Förhoppningsvis kommer vi att lämna Brighton imorgon (lördag). Tre olika väderkällor säger lagom vind för att ta sig ut ur den här hamnen, en säger ”för mycket vind”… Vi hoppas att majoriteten har rätt!

Vi är tre ombord nu, vår vän Lennart kom för ett par dagar sedan. Seglatsen kommer att gå till Cuxhaven i Tyskland (tar fyra till fem dagar), och sen vidare genom Kielkanalen.

Medan vi har varit här var det en Fair Trade-marknad på torget. Det var roligt att se så många människor där. Nu behöver vi egentligen ingenting, men vi köpte en underbart vacker och mjuk filt, gjord i Indien.  Det kan ju bli kallt i vinter…

 

TILL Ester, Milo, Pepe och pappa: Mejla mig på milo.segla@home.se, kanske kan vi ses när jag kommer till Ystad!

 

Vi hörs snart igen!

Milo

söndag 7 augusti 2011

Tillbaka i Brighton

Seglatsen från Faial började med att vi tog oss nästan rakt norrut istället för att segla rakt mot Engelska kanalen. Men norrut skulle vinden finnas. Och det gjorde den också. Inte så mycket, men ändå. Det blev många dagar med svaga vindar. När den dog använde vi oftast motorn istället, fast inte alltid. Det gäller att ha diesel kvar på slutet också! Så ibland låg vi och drev i väntan på vind. Det är tålamodsprövande, detta att vänta på vind. Men vi kom framåt, om än ibland i långsam takt. Solen sken, vinden var varm och behaglig, det gick ingen nöd på oss!

Vi såg en hel del valar på vägen, framför allt den första veckan. De var alltid en bit bort, så att se vilken sort de var kunde vi inte. En silvertärna kom och satte sig på bommen ett par timmar för att vila. Och delfiner hälsade på ibland. Jag kommer att sakna dem.

I och med att Torbjörn kom till båten blev också det faktum att jag är på väg hem väldigt påtaglig. Jag ska vara ärlig och säga att det är något jag inte odelat ser fram emot. Många tankar om detta har ramlat runt i mitt huvud under denna etapp.

När vi hade varit ute i en dryg vecka kom det moln, som blev regn, som blev dimma. Dimma är faktiskt något av det värsta jag vet till havs. Vi hade bra vind samtidigt, så vi forsade fram i en omgivning av bomull. Det tog nästan tre dygn innan molnen lättade.

Vi började möta fler och fler fartyg och fiskebåtar. Det var uppenbart att vi närmade oss mer trafikerade vatten. Och en dag lämnade vi Atlantens djupa hav och kom in på ”grunt vatten”, bara ett par hundra meter. Det kändes sorligt.

Vår privata ”meteorolog” Helge (på kortvågsradion) började prata om stora lågtryck över England som skulle ge ganska mycket vind. Riktningen var sydväst, vilket innebar att den skulle blåsa mot land. Att ta sig in i hamn med stark pålandsvind är inte det allra bästa. Vi började räkna och beräkna. Diesel och sjömil. Det blåste väldigt lite, vinden skulle inte hjälpa oss mycket. Den starka vinden skulle komma på söndagen, vi borde hinna om vi gick en hel del för motor. Väl inne i Engelska kanalen hade vi god hjälp av tidvattnet åt ena hållet, som puttade på Artemisia II så hon gjorde upp till nio knop! Å andra sidan gjorde vi som sämst 2,5 knop när tidvattnet gick åt andra hållet…

Vi kom in till Brighton tidigt i lördags morse. Och redan på eftermiddagen började vinden öka på ordentligt. Och idag, söndag, kan man väl säga att det känns skönt att inte vara ute i kanalen…

Om ett par dagar kommer Lennart, en vän som ska segla med oss över Nordsjön. Sen är det bara en bra väderprognos som behövs. Denna gång ska seglingen över detta hav bli angenämare än för två år sedan!

 

Milo  

onsdag 20 juli 2011

Mot England!

Man kan stanna länge på Azorerna. Det tar inte många dagar förrän man känner ett allmänt välmående. Jag har lärt känna två gamla vänner till Magnus (som seglade med mig i Patagonien), Duncan och Ruth. De driver sen många år Mid Atlantic Yacht Service i Faial. De arbetade bägge på olika segelbåtar förut, men bestämde sig för att slå sig ner här. Jag blev hembjuden till deras hus, som ligger på andra sidan ön. När jag stod där och tittade ut över den vilda trädgården, korna nedanför, och det oändliga havet, funderade jag på om jag någonsin har sett en vackrare plats att bo på. Tror inte det. De erbjöd mig att vara där och skriva på min bok. Det lät som ett bra förslag. Stilla och inget som skulle ta min uppmärksamhet. Nå, visst fick jag lite skrivet, men jag drogs hela tiden ut till utsikten, hängmattan och katterna!

Det är lite intressant, det här med tid. När Torbjörn (min sambo) kom så dröjde det inte länge förrän det kändes som om vi hade setts ganska nyligen. Han hade ett lite högre tempo än jag, men han acklimatiserade sig fort. Vi har bland annat åkt till grannön Pico, där det finns ett berg som är cirka 2 300 meter högt. Även om vi inte tog oss till toppen hade vi en fantastisk utsikt.

Nu är det trots allt dags att ge oss av. Men det kan bli en lite påfrestande segling till England. Vi har väntat ett tag på att vinden ska blåsa från ett annat håll än nord. Men det har den ingen lust med. Och den senaste prognosen är att det Azoriska högtrycket flyttar sig mot England, vilket innebär att vi inte får mycket vind alls. Det kan bli dagar av väntan på vind där ute. Nå, vi kan inte heller ligga kvar här i två veckor till! Så vi släpper förtöjningarna på fredag. Normalt ska det ta två veckor till England, men vi får väl se hur många dagar det tar…

 

Jag blir alldeles glad över de kommentarer jag får på bloggen! De betyder mycket.

 

Milo

onsdag 22 juni 2011

Efter 36 dygn...

...är jag åter på landbacken. Närmare bestämt i Horta på ön Faial på Azorerna. Både Artemisia II och jag kom fram hela, dock kanske inte så rena. Men nu har vi bägge fått en härlig dusch.

Seglingen från Vitória började med lite sömn i två dygn. En bit utanför kusten finns ett stort grundområde där det är gott om fisk. Och fiskebåtar hade jag fått veta. Dom och deras fiskenät vill man inte komma för nära. Jag spanade och spanade, men inte såg jag några fiskebåtar. Men mycket annan trafik. Väl ute på djupt vatten med mindre risk för andra båtar kunde jag få lite mer vila. När jag seglar ensam försöker jag sova en del på dagtid för att vara vaken på natten. Den rutinen fick jag snabbt glömma. Det var så varmt på dagarna att det var helt omöjligt att sova. Vissa nätter var det inte mycket svalare.  Vinden var sydostlig, alltså medvind, och vi gjorde bra distans nästan varje dag de första veckorna.  Men så ska man igenom Inter Tropical Convergence Zone (ITCZ), eller som den också kallas; dolldrums. Den ligger norr om ekvatorn, och där möts de nordliga och sydliga vädersystemen. Området är omtalat för sina ibland stora stiltjebälten och häftiga regn- och åskskurar.  Jag fick en del regnskurar, men bara ett åskoväder. När jag trodde att jag var igenom började det regna lite. Men detta regn ökade på sig och var det blötaste regn jag varit med om. Jättedroppar som ramlade ner i 24 timmar utan avbrott. Och ingen vind. Tur att jag hade en del diesel. Men sen klarnade himlen framför mig. Jag var igenom. Och där, på andra sidan dolldrums, blåser det från nordost. Eftersom jag skulle norrut blev det åter ett liv på snedden, som seglingen till Valdivia i Chile. Rent statistiskt ska det mest blåsa ganska bra, lite för bra för segling i bidevind. Förberedde mig mentalt för detta, men det blev nästan bara behagliga vindar!

Varje dag hade jag kontakt med det skandinaviska nätverket för seglare på kortvågsradion. Jag fick en väderprognos av Helge och kunde både få och skicka hälsningar till Torbjörn och andra som visste om nätverket. Gillar min radio.

När jag hade bara drygt 300 sjömil kvar kom jag in i ett stiltjebälte och fick gå för motor i 30 timmar! Men sen kom äntligen lite vind. Fast den sista biten fram till Horta fick motorn hjälpa till igen, den svaga vind som fanns kom rakt framifrån.

Denna etapp gick snabbare än jag beräknat. Om knappt tre veckor kommer Torbjörn (min sambo) hit, och vi ska segla hem till Stockholm tillsammans.

Min resa börjar ta slut. Det är mycket blandade känslor. Längtar tillbaka till Centralamerika, längtar tillbaka till Antarktis och Patagonien. Ler så fort mina tankar går dit! Försöker att inte tänka för mycket på hemkomsten ännu, utan leva här och nu. Några har redan frågat när jag kommer till Stockholm. Det blir i första halvan av september. Lovar att tala om mer exakt när jag närmar mig!

Milo

lördag 14 maj 2011

Mot Europa...

Hej alla!

Så var det då dags. Att segla mot Europa. Maten är inhandlad, vattentankarna fulla, dieseltankarna likaså. På söndag ger jag mig av. Det kommer troligen att ta minst 45 dagar tills jag åter ser land. Fast det känns bra. Jag vet att efter ett par dagar kommer tiden inte att vara så viktig. Och jag kommer att ha kontakt med det Skandinaviska nätverket på kortvågsradion, så de kommer att veta var jag är och hur det går. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Azorerna, jag har fina minnen därifrån sen förra långseglingen. Och Torbjörn, min sambo, kommer dit. Det är ju ett tag sen vi sågs! Men tack vare både mejl och Skype har han inte känts långt borta. Vi ska åter ta oss an både Engelska kanalen och Nordsjön… Vi kom inte så bra överens med dessa vatten för två år sen, får se om det går bättre denna gång!

Brasilien då. Ja, ska man säga att man har varit i Brasilien ska man ha minst ett par månader på sig. Det lilla jag sett här är ingenting, egentligen. Men en sak är säker, man kommer inte långt utan att prata portugisiska. En del förstår spanska, men svaret jag får är på portugisiska, och de som säger att de båda språken är lika har fel! Min räddare har varit Ricardo, som bor i Vitória, och pratar engelska. Han har själv byggt sin lilla segelbåt och visste precis var jag skulle kunna hitta det jag behövde till båten.

Klasskillnaderna är väldigt tydliga i Brasilien. Jag har aldrig sett så många låsta höga grindar, så många vakter och passerkort. För att komma in till de flesta myndigheter måste man visa legitimation.  Jag kände mig bara olustig inför denna rigida säkerhet. Även om jag mer eller mindre visste svaret, var jag ändå tvungen att fråga Ricardo varför det fanns så många vakter och låsta grindar. Han svarade: ”Jo, det finns inte tillräckligt många fängelser att låsa in alla fattiga, så de rika låser in sig i sina egna frivilliga fängelser istället.” Mitt i prick. Men att bygga murar mot det som skrämmer har aldrig varit en bra lösning.

De två första dagarna till havs kommer jag att vara ganska nära både fartygsleder och fiskebankar. Risk för en del trafik. Men sen blir det ganska tomt på andra båtar. Och risken för att jag ska råka ut för riktigt starka vindar i väldigt liten. Däremot kommer jag nog att periodvis ha för lite vind. Jag hoppas få se lite fler valar på denna sträcka. Och, mentalt försöka förstå och smälta allt jag varit med om de senaste två åren. Det är ju som ett helt liv. Minst.

 Milo

onsdag 27 april 2011

Framme i Brasilien

I början av vår segling, i södra Argentina, önskade Teresa att det skulle bli varmare. Jag såg också fram emot det. Och jösses, vi fick mer än vi önskade! Efter cirka en veckas segling norrut kom vi in i tropikerna, och plötsligt var det så varmt att vi hade svårt att sova. Det gick inte att sitta ute i solen några långa stunder. På nätterna fick vi dock lite svalka. Vinden kan ju ge det också, förstås. Svalka alltså. Om den blåste vill säga. Många dagar var det dåligt med den varan. Och den vind som kom var oftast från nordost, precis dit vi skulle. Nå, vi kom i alla fall framåt, även om det var motorn som fick hjälpa till ibland. Efter två veckor började vi närma oss Brasiliens största oljefält med cirka 100 oljeplattformar. Vi ville inte gå igenom det, men det var oklart exakt var det största fältet låg. Varken sjökort eller guidebok gav ett bra svar. Vi skulle i alla fall ändra kurs lite och gå norrut. Då passade vinden på att vända den också, till nord. Ibland undrar man om vädergudarna har extra roligt. Vi fortsatte tålmodigt att kryssa.

 

Ibland befinner man sig verkligen på fel plats på fel tid. För vi kom i vägen för en bogserbåt med ett släp på 13 sjömil (23 km)!!! För att inte vara i vägen fick vi först gå rakt västerut och sen österut. Men inte kom vi norrut på hela den dagen! Vi var ur vår planerade kurs, och plötsligt var hela oljefältet bara där. Valet stod mellan att segla tillbaka en bra bit eller gå igenom. Jag valde att ta oss mellan ett oräkneligt antal lysande skelett i mörkret. Vi kom ut på andra sidan och hade bra vind för en gångs skull! Men den varade inte så länge, snart kryssade vi igen. Det började bli lite påfrestande att nästan aldrig få ha vinden från rätt håll. Fast ändå, till slut började vi närma oss Vitória. När vi hade drygt ett dygn kvar fick vi en stark motström och en stark motvind. Denna kombination gjorde att vi faktiskt inte kom framåt. Att det skulle vara lite strömt visste jag, men inte så stark. Gissar att det var vinden som ställde till det. Jag hade ingen lust att segla bakåt, vi hade kämpat så att komma dit vi var. Så jag startade motorn. Vi gjorde 2½ knop… Vi hade 80 sjömil kvar. Jag räknade timmar och diselåtgång. Vi hade kört ganska mycket för motor under vår färd. Skulle inte strömmen släppa sitt grepp skulle vi inte ha tillräckligt med diesel att gå för motor hela vägen. Men, vinden avtog, och då minskade också strömmen.

 

Efter 19 dagar kom vi fram till Vitória. Vi har nu varit här i tre dagar, och äntligen är alla inklareringspapper klara… Proceduren här är faktiskt den mest byråkratiska och tidskrävande jag hittills varit med om. Suck. Men nu kan vi ägna oss åt annat! Teresa flyger hem om en dryg vecka. Jag stannar kvar minst en vecka efter att hon åkt. Den tiden ska jag mest ägna åt att förbereda mig för nästa etapp, som kommer att bli den längsta jag gjort ensam; 3 800 sjömil.

 

Milo

tisdag 5 april 2011

Fortsäter norrut

Hej igen!

Ibland är det inte så lång tid mellan gångerna jag skriver! Men nu är vi snart redo att åter bege oss ut på havet. Mar del Plata är en typisk stor stad, inte någon man kommer att minnas som speciellt vacker precis. Men personalen på yacht-klubben har varit jättetrevliga och hjälpsamma. Däremot finns den suraste personal jag mött på länge på den restaurang som ligger invid klubben. De har ett trådlöst nätverk, därför har vi behövt möta dessa sura herrar.

Här har mitt segel åter lagats, nu av ett proffs, Pato. Det har blivit lite mindre, men Pato har lovat att det ska hålla hela vägen hem. Nå, det kan han ju inte veta, men jag tror att sannolikheten är stor.

Efter att ha läst en hel del om Uruguay bestämde Teresa och jag oss för att inte segla dit. De två hamnar man kan segla till är bägge riktigt stora städer. Den ena, som låg lämpligast för vår fortsatta färd, var känd för att vara riktigt dyr. Om vi skulle se något annat än en turistort för rika var vi tvungna att åka in i landet, och stanna längre än vi tänkt. Då ville vi hellre se lite mer av Brasilien. Så vi tar en ganska lång sträcka på en gång, upp till en stad som heter Vitória. Det blir drygt två, kanske närmare tre veckors segling. Men vi vill bägge ha det ännu varmare, och Teresa har inget emot att göra en lång havssegling till.

Här finns en underbart vacker katt som kommer fram på kvällarna. Jag har ju lite abstinens efter min egen, och har gett alla katter jag mött på vägen en hel del uppmärksamhet…

På onsdag lämnar vi Mar del Plata. Väderprognosen lovar ett blåsväder om ett par dagar, annars lätta vindar. Lite för lätta ibland, jag har köpt en hel del diesel idag…

 Milo

torsdag 31 mars 2011

Mar del Plata

Hejsan!

Trots vår fina planering och väntan på bra väder fick Teresa börja sin segling med riktigt tufft väder. När vi skulle svänga norrut var det viktigt var att ha medvind, helst inte så hård, genom Le Maire Strait, ett sund mellan fastlandet och en ö som heter Isla de los Estados. När man ska gå igenom detta sund bör man göra det med tidvattnet, inte mot. Strömmen är cirka fyra knop, på sina ställen upp till åtta! När det är en hård nordostlig vind, och strömmen kommer från motsatt håll, kan vågorna bli upp till tio meter… Men prognosen hade lovat svag sydvästlig vind, helt perfekt. Fast när vi var 20 sjömil från inloppet blåste det kuling från nordost. Om inte vinden vände skulle vi inte kunna gå igenom, utan vara tvungna att gå runt ön, en omväg på knappt ett dygn. Mina seglingar är inte kantade av att ha tur med vindarna, men denna gång blev ett undantag! Med en halvtimmes marginal vände vinden till sydväst! Det blåste fortfarande hårt, och Artemisia II slängdes lite fram och tillbaka av vågorna i sundet, men vi kom igenom.

Vår fortsatta färd norrut var blåsig. Vi hade bestämt att stanna vid en vik cirka halvvägs till Mar del Plata. Ett halvt dygn innan dess upptäckte jag att vågorna hade böjt en del av den ställning som vindrodret sitter på. Den är av rostfritt stål… Snacka om krafter. Vi kunde inte använda vindrodret längre, autopiloten fick styra istället. Hur skulle jag kunna böja tillbaka det hela? Jag funderade en hel del, och väl framme i vår vik hade jag en idé. Med hjälp av spännband, linor och vinschar kunde vi långsamt och med viss möda böja allt tillbaka! Jag har gjort en anordning för att förhindra att det böjs igen, bara hoppas att det håller.

Viken vi låg i var vacker. Naturen påminde lite om ett ökenlandskap. Solen sken på oss. Vi hade tänkt stanna i två dagar, men det blev fyra för att det blåste en del utanför. Men till slut kunde vi ge oss av. Vi befann oss fortfarande på södra Atlanten, och här blåser det. Ofta. Ibland tyckte vi bägge två att vinden kunde gå någon annanstans. Fast det började bli märkbart varmare, både i luften och i vattnet. Vi hade många klara nätter med ett oändligt hav av stjärnor på himlen. En natt när jag skulle gå på min vakt pekade Teresa på ett ljus i horisonten och undrade vad det var. Vi var två dygns segling från Mar del Plata, men det var stadsljusen vi såg.

För att komma in i småbåtshamnen måste man ha broöppning. Det finns en liten svängbro där. Det var tidigt på morgonen, broöppnaren hade inte bråttom. Men till slut svängde bron och vi kunde lägga till i Mar del Plata.

Det var två trötta seglare som kom i land. Vindarna hade varit så ombytliga i både styrka och riktning, ofta fick vi väcka varandra för att ändra segelsättningen. Och ibland var det svårt att sova på grund av en orytmisk sjö. Man kan lugnt säga att Teresa fick sitt eldprov denna första sträcka! Men hon klarade det galant.

Vi kom fram hit den 29:e. Vi ska stanna här ett tag till innan vi fortsätter mot Uruguay.

Milo

onsdag 9 mars 2011

Börjar segla norrut...

Hej alla!

När Teresa kom fick hon börja med att arbeta… Även om jag hade hunnit städa båten så fanns det en hel del kvar att göra innan vi kunde börja segla. Solen sken och värmde, men vindarna var starka, så det var ändå skönast att ligga i hamn. Här har vi bland annat träffat en engelsk kvinna, Jeannie, som försökte att segla jorden runt nonstopp. Hon råkade ut för en storm utanför Kap Horn och blev nedslagen av en våg. Hennes bom och delar av riggen gick sönder. Hon har legat i Ushuaia i sju veckor (!) och väntat på reservdelar.  Men nu har de kommit, och hon hoppas kunna ge sig av snart. Hon vet inte ännu om hon ska göra ett nytt försök att segla nonstopp.

Jag har återsett ett par av de båtar jag träffade innan vi seglade till Antarktis. Framförallt en, Spirit of Sydney, var ett kärt återseende. De har arbetat med charter under många år, och vi pratade lite om vad vi sett.  De är medlemmar i en organisation, IAATO. Den syftar till att sprida information om Antarktis till segelbåtar för att de ska veta vad lagen säger om att segla där. I maj kommer det att vara ett internationellt möte om Antarktis med representanter från de länder som ingår i The Antarctic Treaty, och där IAATO också ska vara med. Jag har blivit ombedd att skriva en rapport om det jag sett, både positivt och negativt. Det ska jag göra! Jag vill ju att människor ska få fortsätta segla till Antarktis, men då måste de också följa de lagar som gäller…

Långsamt börjar jag ta in och ”begripa” alla upplevelser från Antarktis. Tittar ibland på mina bilder och bara blir varm inombords. Slås ofta av de små marginaler som finns när det gäller att segla i detta område. Jag har haft ganska mycket kontakt meden seglare som heter Ian. Han begav sig, med besättning, också till Antarktis, och vi träffade dem där. De planerade att segla tillbaka ett par dagar efter Linda och mig. Men det har varit väldigt tätt mellan lågtrycken, så de har legat och väntat i nästan tre veckor! Det börjar det gå mot vinter på Antarktis, och jag har hört att de är på väg över Drakens Sund nu, även om det är starka vindar på väg. Jag är glad över att Linda och jag stack i tid.

Nu är både båten, Teresa och jag redo att lämna bryggan. Men vi har inte kunnat segla iväg på grund av… starka vindar. Men nu ser det bättre ut. Vi startar på torsdag. Eller fredag. Vårt första stopp blir en naturvik en bra bit upp längst Argentinas kust, cirka en veckas segling. Men vi ser båda fram emot att komma ut på havet! Efter det seglar vi vidare till Mar Del Plata, vilket tar en dryg vecka, eller längre, beroende på vindriktningarna.

Nu börjar hemfärden. Men ”hem” känns väldigt långt borta och avlägset.

Milo

PS. Till Pia: Javisst, vi seglade i Lemaire… Så vackert! Vi ses när jag kommer hem! DS

onsdag 23 februari 2011

Antarktis

Nu är jag tillbaka i Ushuaia efter att ha fått förmånen att få se Antarktis. Det är svårt att uttrycka ”hur det känns”. Jag tar det lite från början helt enkelt. Det startade med att vi fick vänta en vecka på en väderlucka för att ta oss över Drakens sund. Men den kom till slut, och vi fick en behaglig segling söderut. Väl på Antarktis har vi seglat (nå, gått för motor; antingen blåste det mycket så vi låg still eller nästan ingen vind alls) till sju olika ankringsplatser. Där fick jag återse pingvinerna, dessa underbara fåglar. Tiden var perfekt, de hade ungar, både riktigt små och större som provade att lämna boet. Länge kunde vi bara stå där och titta på pingvinerna. Bara man rörde sig försiktigt och långsamt verkade de inte bry sig, utan fortsatte med det de höll på med. De lockar fram glädje hos de flesta människor som möter dem. Vi har sett valar, sälar och sjölejon. Vår omgivning var kantad av höga berg och isberg i alla olika former och storlekar. Ju längre söderut vi kom desto mer is i vattnet. Vi fick kryssa fram mellan isberg och isbitar. Då var det skönt att ha en stålbåt! Ofta stod vi bara tysta och försökte insupa det vi såg, ord kändes överflödiga. Det är en magisk del av vår värld. 

Men också en av de sårbaraste. På grund av kylan och det torra klimatet förmultnar ingenting. Slänger man ett bananskal på isen finns det kvar. I åratal. Det finns ett antal kryssningsfartyg som bär med sig många turister. De flesta av dem följer dock de stränga regler som finns när det gäller utsläpp och hur man beter sig på Antarktis. Dessa regler gäller tyvärr inte mindre segelbåtar, och jag har både hört och sett mycket som gör mig arg och bekymrad. De flesta andra seglare jag mött har ansett att det lilla de släpper ut inte gör något. Så de slängde matavfall överbord och släppte ut både sitt smutsvatten och toalettavfall utan att blinka.

Vår vistelse i Antarktis grumlades av att Anders blev sjuk under överfarten. Trots antibiotika från skeppsapoteket blev han inte bättre. Hans allmäntillstånd var inte bra, men vi hoppades hela tiden att det skulle vända. En dag, när vi var i Paradise Bay, blev han tydligt sämre. Anders var riktigt sjuk, och jag bestämde att vi måste få honom till sjukhus. Vi hade tur, Almirante Brown, en argentinsk forskningsstation, låg där, och jag pratade med dem. De började organisera en transport, och med hjälp av en chilensk forskningsstation i närheten, och ett chilenskt militärfartyg transporterades Anders till South Shetland Islands och därifrån med flyg till Punta Arenas. Anders hade både lunginflammation och blodförgiftning, så det var tur att han kom till sjukhus. Han är hemma nu.

Det blev dags för Linda och mig att ta oss över Drakens sund igen. Vi låg och väntade i drygt en vecka på ett väderfönster. När vi till slut gav oss av var det inte den bästa väderprognosen, men tillräckligt bra. När vi korsade 60:e breddgraden (gränsen för Antarktis vatten) tömde vi ut vårt smutsvatten och toa-avfall. Vi hade lyckats med att inte släppa ut någonting alls under vår vistelse i Antarktis.

Vår segling tillbaka blev längre och guppigare än nerseglingen. Vi hade både starkare vindar och motvind en stor del av tiden. Sista dagen, när vi kom in i Beagle-kanalen, la sig vinden. Solen strålade och det blev en fin avslutning på vår seglats.

Hur det känns? Jag känner mig privilegierad. Jag känner mig lyckligt lottad. Att ha fått se och uppleva Antarktis med egen båt. Jag är också stolt, oerhört tacksam och nöjd.

Om ett par dagar kommer Teresa, en del att göra innan dess! Då fortsätter färden norrut.

Milo

onsdag 5 januari 2011

Lämnar Ushuaia!

Efter en vecka av förberedelser är vi redo att lämna Ushuaia på torsdag. Vi har handlat en massa mat, tankat en mängd diesel, och fixat diverse saker på båten. Linda och Anders har börjat bli hemmastadda i Artemisia II. Ett par dagar har det varit riktigt sommarvarmt! Men shortsen är undanpackade…

Vår första delsträcka går tillbaka till Puerto Williams i Chile. Det är bara en dagssegling dit. Om vi får dåligt väder det första dygnet på väg till Antarktis, och behöver en hamn på någon av de chilenska öarna, är det nödvändigt att vara inklarerad i Chile, annars kan vi inte gå dit. I Puerto Williams ska vi vänta på en bra väderlucka. Överseglingen kommer att ta cirka en vecka.

Att vara så nära Antarktis känns overkligt. Jag kan inte begripa att vi kanske är där snart. Och jag skriver kanske, för fortfarande kan allt hända. Men vi har bra förutsättningar.  

Tyvärr har jag fått veta av andra seglare att en del av de fritidsbåtar som tar sig till Antarktis inte följer de regler och lagar som finns. De tar med sig husdjur, de slänger sitt avfall överbord och de respekterar inte de historiska platser som finns. Många tar inte reda på vad som gäller. Men lagen säger till exempel att söder om 60:e breddgraden får inget gå överbord. Inga sopor, inget toalettavfall, inget gråvatten (smutsvatten). Ingenting ruttnar eller försvinner på Antarktis. Några av de segelbåtar som gör charterresor ner har skrivit ihop en liten broschyr. Där står bland annat att de beräknar 8 liter sopor per vecka och person. Och detta måste man kunna förvara. Det ska bli intressant att se hur många liter vi skapar!

Jag hoppas att vi ska kunna vara på Antarktis i två, helst tre veckor, och vara tillbaka i Ushuaia i slutet av februari. Innan dess kan jag inte kommunicera med omvärlden, så skriver jag ingenting här på de närmaste två veckorna, så har vi kommit iväg!

Håll tummarna….

Milo