onsdag 27 april 2011

Framme i Brasilien

I början av vår segling, i södra Argentina, önskade Teresa att det skulle bli varmare. Jag såg också fram emot det. Och jösses, vi fick mer än vi önskade! Efter cirka en veckas segling norrut kom vi in i tropikerna, och plötsligt var det så varmt att vi hade svårt att sova. Det gick inte att sitta ute i solen några långa stunder. På nätterna fick vi dock lite svalka. Vinden kan ju ge det också, förstås. Svalka alltså. Om den blåste vill säga. Många dagar var det dåligt med den varan. Och den vind som kom var oftast från nordost, precis dit vi skulle. Nå, vi kom i alla fall framåt, även om det var motorn som fick hjälpa till ibland. Efter två veckor började vi närma oss Brasiliens största oljefält med cirka 100 oljeplattformar. Vi ville inte gå igenom det, men det var oklart exakt var det största fältet låg. Varken sjökort eller guidebok gav ett bra svar. Vi skulle i alla fall ändra kurs lite och gå norrut. Då passade vinden på att vända den också, till nord. Ibland undrar man om vädergudarna har extra roligt. Vi fortsatte tålmodigt att kryssa.

 

Ibland befinner man sig verkligen på fel plats på fel tid. För vi kom i vägen för en bogserbåt med ett släp på 13 sjömil (23 km)!!! För att inte vara i vägen fick vi först gå rakt västerut och sen österut. Men inte kom vi norrut på hela den dagen! Vi var ur vår planerade kurs, och plötsligt var hela oljefältet bara där. Valet stod mellan att segla tillbaka en bra bit eller gå igenom. Jag valde att ta oss mellan ett oräkneligt antal lysande skelett i mörkret. Vi kom ut på andra sidan och hade bra vind för en gångs skull! Men den varade inte så länge, snart kryssade vi igen. Det började bli lite påfrestande att nästan aldrig få ha vinden från rätt håll. Fast ändå, till slut började vi närma oss Vitória. När vi hade drygt ett dygn kvar fick vi en stark motström och en stark motvind. Denna kombination gjorde att vi faktiskt inte kom framåt. Att det skulle vara lite strömt visste jag, men inte så stark. Gissar att det var vinden som ställde till det. Jag hade ingen lust att segla bakåt, vi hade kämpat så att komma dit vi var. Så jag startade motorn. Vi gjorde 2½ knop… Vi hade 80 sjömil kvar. Jag räknade timmar och diselåtgång. Vi hade kört ganska mycket för motor under vår färd. Skulle inte strömmen släppa sitt grepp skulle vi inte ha tillräckligt med diesel att gå för motor hela vägen. Men, vinden avtog, och då minskade också strömmen.

 

Efter 19 dagar kom vi fram till Vitória. Vi har nu varit här i tre dagar, och äntligen är alla inklareringspapper klara… Proceduren här är faktiskt den mest byråkratiska och tidskrävande jag hittills varit med om. Suck. Men nu kan vi ägna oss åt annat! Teresa flyger hem om en dryg vecka. Jag stannar kvar minst en vecka efter att hon åkt. Den tiden ska jag mest ägna åt att förbereda mig för nästa etapp, som kommer att bli den längsta jag gjort ensam; 3 800 sjömil.

 

Milo

tisdag 5 april 2011

Fortsäter norrut

Hej igen!

Ibland är det inte så lång tid mellan gångerna jag skriver! Men nu är vi snart redo att åter bege oss ut på havet. Mar del Plata är en typisk stor stad, inte någon man kommer att minnas som speciellt vacker precis. Men personalen på yacht-klubben har varit jättetrevliga och hjälpsamma. Däremot finns den suraste personal jag mött på länge på den restaurang som ligger invid klubben. De har ett trådlöst nätverk, därför har vi behövt möta dessa sura herrar.

Här har mitt segel åter lagats, nu av ett proffs, Pato. Det har blivit lite mindre, men Pato har lovat att det ska hålla hela vägen hem. Nå, det kan han ju inte veta, men jag tror att sannolikheten är stor.

Efter att ha läst en hel del om Uruguay bestämde Teresa och jag oss för att inte segla dit. De två hamnar man kan segla till är bägge riktigt stora städer. Den ena, som låg lämpligast för vår fortsatta färd, var känd för att vara riktigt dyr. Om vi skulle se något annat än en turistort för rika var vi tvungna att åka in i landet, och stanna längre än vi tänkt. Då ville vi hellre se lite mer av Brasilien. Så vi tar en ganska lång sträcka på en gång, upp till en stad som heter Vitória. Det blir drygt två, kanske närmare tre veckors segling. Men vi vill bägge ha det ännu varmare, och Teresa har inget emot att göra en lång havssegling till.

Här finns en underbart vacker katt som kommer fram på kvällarna. Jag har ju lite abstinens efter min egen, och har gett alla katter jag mött på vägen en hel del uppmärksamhet…

På onsdag lämnar vi Mar del Plata. Väderprognosen lovar ett blåsväder om ett par dagar, annars lätta vindar. Lite för lätta ibland, jag har köpt en hel del diesel idag…

 Milo