torsdag 31 mars 2011

Mar del Plata

Hejsan!

Trots vår fina planering och väntan på bra väder fick Teresa börja sin segling med riktigt tufft väder. När vi skulle svänga norrut var det viktigt var att ha medvind, helst inte så hård, genom Le Maire Strait, ett sund mellan fastlandet och en ö som heter Isla de los Estados. När man ska gå igenom detta sund bör man göra det med tidvattnet, inte mot. Strömmen är cirka fyra knop, på sina ställen upp till åtta! När det är en hård nordostlig vind, och strömmen kommer från motsatt håll, kan vågorna bli upp till tio meter… Men prognosen hade lovat svag sydvästlig vind, helt perfekt. Fast när vi var 20 sjömil från inloppet blåste det kuling från nordost. Om inte vinden vände skulle vi inte kunna gå igenom, utan vara tvungna att gå runt ön, en omväg på knappt ett dygn. Mina seglingar är inte kantade av att ha tur med vindarna, men denna gång blev ett undantag! Med en halvtimmes marginal vände vinden till sydväst! Det blåste fortfarande hårt, och Artemisia II slängdes lite fram och tillbaka av vågorna i sundet, men vi kom igenom.

Vår fortsatta färd norrut var blåsig. Vi hade bestämt att stanna vid en vik cirka halvvägs till Mar del Plata. Ett halvt dygn innan dess upptäckte jag att vågorna hade böjt en del av den ställning som vindrodret sitter på. Den är av rostfritt stål… Snacka om krafter. Vi kunde inte använda vindrodret längre, autopiloten fick styra istället. Hur skulle jag kunna böja tillbaka det hela? Jag funderade en hel del, och väl framme i vår vik hade jag en idé. Med hjälp av spännband, linor och vinschar kunde vi långsamt och med viss möda böja allt tillbaka! Jag har gjort en anordning för att förhindra att det böjs igen, bara hoppas att det håller.

Viken vi låg i var vacker. Naturen påminde lite om ett ökenlandskap. Solen sken på oss. Vi hade tänkt stanna i två dagar, men det blev fyra för att det blåste en del utanför. Men till slut kunde vi ge oss av. Vi befann oss fortfarande på södra Atlanten, och här blåser det. Ofta. Ibland tyckte vi bägge två att vinden kunde gå någon annanstans. Fast det började bli märkbart varmare, både i luften och i vattnet. Vi hade många klara nätter med ett oändligt hav av stjärnor på himlen. En natt när jag skulle gå på min vakt pekade Teresa på ett ljus i horisonten och undrade vad det var. Vi var två dygns segling från Mar del Plata, men det var stadsljusen vi såg.

För att komma in i småbåtshamnen måste man ha broöppning. Det finns en liten svängbro där. Det var tidigt på morgonen, broöppnaren hade inte bråttom. Men till slut svängde bron och vi kunde lägga till i Mar del Plata.

Det var två trötta seglare som kom i land. Vindarna hade varit så ombytliga i både styrka och riktning, ofta fick vi väcka varandra för att ändra segelsättningen. Och ibland var det svårt att sova på grund av en orytmisk sjö. Man kan lugnt säga att Teresa fick sitt eldprov denna första sträcka! Men hon klarade det galant.

Vi kom fram hit den 29:e. Vi ska stanna här ett tag till innan vi fortsätter mot Uruguay.

Milo

onsdag 9 mars 2011

Börjar segla norrut...

Hej alla!

När Teresa kom fick hon börja med att arbeta… Även om jag hade hunnit städa båten så fanns det en hel del kvar att göra innan vi kunde börja segla. Solen sken och värmde, men vindarna var starka, så det var ändå skönast att ligga i hamn. Här har vi bland annat träffat en engelsk kvinna, Jeannie, som försökte att segla jorden runt nonstopp. Hon råkade ut för en storm utanför Kap Horn och blev nedslagen av en våg. Hennes bom och delar av riggen gick sönder. Hon har legat i Ushuaia i sju veckor (!) och väntat på reservdelar.  Men nu har de kommit, och hon hoppas kunna ge sig av snart. Hon vet inte ännu om hon ska göra ett nytt försök att segla nonstopp.

Jag har återsett ett par av de båtar jag träffade innan vi seglade till Antarktis. Framförallt en, Spirit of Sydney, var ett kärt återseende. De har arbetat med charter under många år, och vi pratade lite om vad vi sett.  De är medlemmar i en organisation, IAATO. Den syftar till att sprida information om Antarktis till segelbåtar för att de ska veta vad lagen säger om att segla där. I maj kommer det att vara ett internationellt möte om Antarktis med representanter från de länder som ingår i The Antarctic Treaty, och där IAATO också ska vara med. Jag har blivit ombedd att skriva en rapport om det jag sett, både positivt och negativt. Det ska jag göra! Jag vill ju att människor ska få fortsätta segla till Antarktis, men då måste de också följa de lagar som gäller…

Långsamt börjar jag ta in och ”begripa” alla upplevelser från Antarktis. Tittar ibland på mina bilder och bara blir varm inombords. Slås ofta av de små marginaler som finns när det gäller att segla i detta område. Jag har haft ganska mycket kontakt meden seglare som heter Ian. Han begav sig, med besättning, också till Antarktis, och vi träffade dem där. De planerade att segla tillbaka ett par dagar efter Linda och mig. Men det har varit väldigt tätt mellan lågtrycken, så de har legat och väntat i nästan tre veckor! Det börjar det gå mot vinter på Antarktis, och jag har hört att de är på väg över Drakens Sund nu, även om det är starka vindar på väg. Jag är glad över att Linda och jag stack i tid.

Nu är både båten, Teresa och jag redo att lämna bryggan. Men vi har inte kunnat segla iväg på grund av… starka vindar. Men nu ser det bättre ut. Vi startar på torsdag. Eller fredag. Vårt första stopp blir en naturvik en bra bit upp längst Argentinas kust, cirka en veckas segling. Men vi ser båda fram emot att komma ut på havet! Efter det seglar vi vidare till Mar Del Plata, vilket tar en dryg vecka, eller längre, beroende på vindriktningarna.

Nu börjar hemfärden. Men ”hem” känns väldigt långt borta och avlägset.

Milo

PS. Till Pia: Javisst, vi seglade i Lemaire… Så vackert! Vi ses när jag kommer hem! DS