lördag 27 augusti 2011

På svensk mark

Hej!

 

Seglingen från Tyskland blev inte så mycket segling. Det blev att leka motorbåt. Den lilla vind som skulle ha kommit uteblev. Istället hade vi dålig sikt för det mesta, en del regn och himlen lystes upp av otaliga blixtrar, dock inte för nära. Ibland var havet helt spegelblankt. Tidvis var det mycket trafik, på sträckan mellan Rödby och Puttgarden fick man kryssa sig mellan de stora fartygen.

Vi närmade oss land, men såg det inte. Det var helt inbäddat i dimma. Nå, vi ser väl när vi kommer närmare, tänkte jag. Men det gjorde vi inte. När vi har ett par sjömil kvar till Ystad la sig en tät bomull över land och hav. Långsamt gick vi närmare med hjälp av radar och datorns ”plotter”. När vi plötsligt skymtade muren utanför småbåtshamnen var det högst 50 meter dit. Jag behövde samla lite mod innan jag tog in båten i ”ingenting”. Men vi kom i land utan några missöden!

Vi seglar vidare norrut på söndag, nästa stopp blir Kalmar. Därifrån fortsätter vi mot Stockholms skärgård. In till Stockholm kommer jag om en dryg vecka eller lite till, som alltid; beroende på vindarna. När jag vet exakt var och när det blir så skriver jag det här!

 

Milo

fredag 19 augusti 2011

Vidare hemåt

Hej igen!

 

Fyra dagar tog det till Cuxhaven. Vi har haft bra vind och solen har lyst en hel del. Seglingen över Nordsjön denna gång var som att segla på en räkmacka om man jämför med när Torbjörn och jag tog oss åt andra hållet för drygt två år sedan. Det enda orosmolnet var de ständigt återkommande fiskebåtarna. De är fullständigt oberäkneliga, man kan aldrig räkna ut vart de är på väg, för de ändrar rikting hela tiden. Och när de fiskar ska man väja för dem. De kunde ligga stilla en lång stund för att sen plötsligt starta motorn och ha kurs rakt mot oss med sina långa armar utstickande på bägge sidor för att tråla.

I Cuxhaven finns en underbar butik. Det är en helt vanlig livsmedelsbutik, men den stora skillnaden är att allt är ekologiskt! Man slipper, som hemma, att leta efter miljövänligare varor i affären eller behöva gå till olika ställen. Här går man bara in och handlar det man behöver. Underbart!

Vi stannar troligen här till på söndag. Då fortsätter vi genom Kielkanalen och sen vidare mot Ystad. Hela den sträckan kommer att ta cirka fyra till fem dagar, lite beroende på vind och slussöppningstider. Så nästa gång jag skriver här kommer jag att vara tillbaka i Sverige.

 

Milo

fredag 12 augusti 2011

Seglar vidare

Hej alla!

 

Förhoppningsvis kommer vi att lämna Brighton imorgon (lördag). Tre olika väderkällor säger lagom vind för att ta sig ut ur den här hamnen, en säger ”för mycket vind”… Vi hoppas att majoriteten har rätt!

Vi är tre ombord nu, vår vän Lennart kom för ett par dagar sedan. Seglatsen kommer att gå till Cuxhaven i Tyskland (tar fyra till fem dagar), och sen vidare genom Kielkanalen.

Medan vi har varit här var det en Fair Trade-marknad på torget. Det var roligt att se så många människor där. Nu behöver vi egentligen ingenting, men vi köpte en underbart vacker och mjuk filt, gjord i Indien.  Det kan ju bli kallt i vinter…

 

TILL Ester, Milo, Pepe och pappa: Mejla mig på milo.segla@home.se, kanske kan vi ses när jag kommer till Ystad!

 

Vi hörs snart igen!

Milo

söndag 7 augusti 2011

Tillbaka i Brighton

Seglatsen från Faial började med att vi tog oss nästan rakt norrut istället för att segla rakt mot Engelska kanalen. Men norrut skulle vinden finnas. Och det gjorde den också. Inte så mycket, men ändå. Det blev många dagar med svaga vindar. När den dog använde vi oftast motorn istället, fast inte alltid. Det gäller att ha diesel kvar på slutet också! Så ibland låg vi och drev i väntan på vind. Det är tålamodsprövande, detta att vänta på vind. Men vi kom framåt, om än ibland i långsam takt. Solen sken, vinden var varm och behaglig, det gick ingen nöd på oss!

Vi såg en hel del valar på vägen, framför allt den första veckan. De var alltid en bit bort, så att se vilken sort de var kunde vi inte. En silvertärna kom och satte sig på bommen ett par timmar för att vila. Och delfiner hälsade på ibland. Jag kommer att sakna dem.

I och med att Torbjörn kom till båten blev också det faktum att jag är på väg hem väldigt påtaglig. Jag ska vara ärlig och säga att det är något jag inte odelat ser fram emot. Många tankar om detta har ramlat runt i mitt huvud under denna etapp.

När vi hade varit ute i en dryg vecka kom det moln, som blev regn, som blev dimma. Dimma är faktiskt något av det värsta jag vet till havs. Vi hade bra vind samtidigt, så vi forsade fram i en omgivning av bomull. Det tog nästan tre dygn innan molnen lättade.

Vi började möta fler och fler fartyg och fiskebåtar. Det var uppenbart att vi närmade oss mer trafikerade vatten. Och en dag lämnade vi Atlantens djupa hav och kom in på ”grunt vatten”, bara ett par hundra meter. Det kändes sorligt.

Vår privata ”meteorolog” Helge (på kortvågsradion) började prata om stora lågtryck över England som skulle ge ganska mycket vind. Riktningen var sydväst, vilket innebar att den skulle blåsa mot land. Att ta sig in i hamn med stark pålandsvind är inte det allra bästa. Vi började räkna och beräkna. Diesel och sjömil. Det blåste väldigt lite, vinden skulle inte hjälpa oss mycket. Den starka vinden skulle komma på söndagen, vi borde hinna om vi gick en hel del för motor. Väl inne i Engelska kanalen hade vi god hjälp av tidvattnet åt ena hållet, som puttade på Artemisia II så hon gjorde upp till nio knop! Å andra sidan gjorde vi som sämst 2,5 knop när tidvattnet gick åt andra hållet…

Vi kom in till Brighton tidigt i lördags morse. Och redan på eftermiddagen började vinden öka på ordentligt. Och idag, söndag, kan man väl säga att det känns skönt att inte vara ute i kanalen…

Om ett par dagar kommer Lennart, en vän som ska segla med oss över Nordsjön. Sen är det bara en bra väderprognos som behövs. Denna gång ska seglingen över detta hav bli angenämare än för två år sedan!

 

Milo