Tiden på Galapagos

Ja... var ska jag börja? Och hur ska jag beskriva? Vet inte riktigt. Inger, Jaak och jag har haft fantastiska upplevelser här. Och vi har fått se så mycket... Mer än vi kunde drömma om.

Jag har suttit bredvid sköldpaddor som har skal så stora att jag skulle kunna få plats i dem. Ingen vet hur gamla de är, men gissningsvis 110 till 120 år. Det ger lite perspektiv på tillvaron. 

Jag har dykt med sjölejon och sköldpaddor. Sett sjöhästar, rockor, vitspetsade revhajar och den omtalade hammarhajen. Och otroligt vackra fiskar. En gång när vi snorklade på en plats där det fanns en möjlighet att se pingviner kom en av dem simmandes direkt mot mig... Den stannade en halvmeter framför mig, vi kollade in varandra, och sen dök den ner vid mina fötter. Lyckan var fullständig!

Jag har sett blåfotade sulor dansa för varandra, fregattfåglar blåsa upp sin röda hals för att locka till sig en hona, leguaner i alla olika storlekar och fler pingviner på nära håll. Och mycket mer.

Galapagosöarna är unika. De som var här för många år sedan anser nog att mycket har förstörts, att det är för många turister som tär på naturen. Det sista är riktigt, det största hotet mot öarna idag är just turismen. Å andra sidan är nationalparken och de bofasta beroende av de inkomster som turisterna ger. Ett dilemma som inte bara finns på Galapagos, och som man på något sätt måste hitta en lösning på för att kunna behålla de unika platser som finns kvar på vår jord. 

Efter knappt tre veckor reste Inger och Jaak vidare till Peru innan de så småningom vänder hemåt. Jag har stannat kvar ett tag för att vänta in lite bättre väder långt söderut. För nu, efter nästan ett år i värmen, är det snart slut med det. När jag lämnar Galapagos har jag en lång ensamsegling framför mig. Nästa hamn blir Valdivia i Chile, och på grund av vindriktingen dit går det inte att segla raka vägen, det blir att kryssa en del. Jag beräknar att det kommer att ta mellan fem till sex veckor, men det kan ta längre tid. När jag kommit halva vägen är det nog dags att ta fram långkalsonger och fleecetröja...

Jag lämnar Galapagos på torsdag, om allt går som planerat. Seglingen kommer att ta minst 5 till 6 veckor, kanske längre.

Vi hörs när jag åter sätter fötterna på landbacken!

Milo

 

 

Galapagos!

Hej!

 

Det blev en lite frustrerande väntan på reservdelen till autopiloten i Costa Rica. Men till slut kom den, och vi kunde med glädje se att allt fungerade som det skulle! Motorn hat fortfarande sin "by-pass-operation", och går fint ändå.

Så släppte vi förtöjningarna och gav oss av mot Galapagos. Vi visste att vi troligtvis skulle ha motvind största delen av sträckan, så jag beräknade att det skulle ta två veckor. Efter ett par dagar till sjöss gick solen i moln. Och den stannade där största delen av tiden vi var till sjöss. Molnen förebådade väder förändring, och under en knapp vecka hade vi vind som halva tiden låg på kulingstyrka, resten av tiden något under. Och vi kryssade. Men man vänjer sig vid att tillvaron finns på ett ständigt lutande underlag... Mesta delen av tiden gick Artemisia II fint i sjön, men ibland föll hon ner i en vågdal med ett brak. Trots detta mådde besättningen bra, och kunde njuta av att vara till havs.

Det tog oss inte två veckor, utan efter bara tio dagar släppte vi ankaret i Academy Bay på Santa Cruz, Galapagos. Hon seglar fint, min båt! Här har vi undersökt vad som finns att se och göra. Det börjar imorgon med en dykdag. Sjölejon, hajar, sköldpaddor, rockor, sälar och kanske en och annan pingvin väntar på oss....

 

TILL PIRJO: Vad roligt att höra av dig! Ta kotakt med Andreas Tedbrant, antesbatvarv@live.se om korkdäck. Hälsa från mig!

 

Milo

Costa Rica

Hej alla!

 

Det sista man kan säga är att Inger, Jaak och jag har det långtråkigt! Bara ett par timmar ut från Balboa i Panama stendog motorn, utan förvarning. Sånt är aldrig bra... Efter genomgång utan att hitta ett fel startade den igen. Det var ju snällt, det fanns nämligen ingen vind. Ett par timmar senare slutade autopiloten att fungera, det blev att handstyra. Sedan kom, också utan förvarning, en kuling över oss innan Inger och Jaak hade hunnit lära sig vad alla tamparna var till... Det hällregnade och blåste i fem timmar. Men inte bara elände! Vi fick se späckhuggare, hoppande rockor, sjöormar och delfiner! Ett dygn senare kom vi fram till en ö som heter Isla Jicaron, en av många öar som Panama har gjort till nationalparker. Ljuvligt vacker med vrålapor i träden. De ville dock inte visa sig, bara höras. Sen vidade till Isla Coiba, även den en nationalpark. Där fick vi SE vrålaporna! Länge var de i träden ovanför oss. Och en fullfjädrad krokodil kom upp ur vattnet! Efter härliga dagar på öarna bar det vidare mot Baya Drake i Costa Rica. Där dök vi med guide och fick se vitspetsad revhaj!

Men motorn fortsatte att krångla. Den startade alltid fint, men dog efter ett tag. Inte bra. Upptäckte att den troligtvis inte fick någon diesel, men kunde inte hitta orsaken. Vi bestämde oss för att lämna Baya Drake ändå, den brukade ju gå ganska länge varje gång. Men inte då. Vi drev sakta i den icke existerande vinden. Vi behövde hjälp. Men vem? Ingen i den lilla byn kunde dieselmotorer. Till vår lycka såg Inger att en båt från MarViva (en miljöorganisation) drog upp sitt ankare och jag kallade upp dem på min obetydliga spanska. De skickade över sin mekaniker som spenderade över två timmar i min båt innan vi kom fram till felet! Det hade blivit ett vakum någonstans i min extra dieselfilterbehållare. Exakt var stoppet är återstår att lista ut, just nu går motorn fint med en "by-pass-operation" förbi behållaren.

Vi har mest lekt motorbåt, vindarna blåser någon annanstans. Häftiga regn har dock kommit över oss, ni anar inte hur blöt man kan bli!! När det inte regnar är det hett... Klockan halv åtta på morgonen börjar det bli för varmt för att göra något kropsarbete alls!

Nu ligger vi i en marina i norra delen av Costa Rica. Här försöker jag fixa med autopiloten, den är bra att ha på vår vidare väg till Galapagos...

 

TILL Anders W: Ja, jag är nöjd med båten, hon sköter sig fint! Och jag må vara lite smått galen, men inte helt... Självklart seglar jag inte ensam till Antarktis, jag har två vänner som kommer!

 

TILL Natasja: Jag tänker på dig! Kramar

 

Milo

Ute på Stilla Havet!

Hej alla!

 

Vulkanutbrottet på Island gjorde att Inger och Jaak kom lite senare än vad som var tänkt. Men det gjorde ingenting. Vår färd genom Panamakanalen gick bra. Fast den första dagen kom ett regn jag inte sett på mycket länge. Det mer eller mindre öste ner konstant i sex timmar. Att ha regkläder på går nästan inte i hettan, och vi har sällan varit så blöta! Att manöverera inne i slussarna är inte det lättaste, starka strömmar och virvlar från de stora fartygen som också ska igenom. Men vi var riktigt proffsiga! I de tre första slussarna som tog oss sammanlagt 30 meter upp låg vi fast vid en lotsbåt. Det är ett av de bästa sätten, för då slipper man hålla på med de långa linorna upp till land. Sen var det en lugn färd genom Gatun Lake, den konstgjord sjön mellan de två stora haven. I denna sjö finns det faktiskt krokodiler! Men vi såg dem inte... Sen kom vi till de tre slussarna som tog oss ner 30 meter. Där låg vi utan lotsbåt, mitt i med fyra linor upp till land. Något helt annat än Göta kanal!

Nu ligger vi vid Balboa Yacht Club. Idag ska vi planera vår vidare färd. Vi ska till Costa Rica, men det finns ett antal fina öar på vägen, vi behöver bara besämma vilka utav dem vi vill till. Troligtvis seglar vi vidare i helgen.

Jag har snart varit borts i ett år. Att leva så här känns nu så narturligt. Har svårt att tänka mig något annat! Fast jag vet också att det kommer en punkt då jag vill ha tillbaka mitt "andra liv". Men nu njuter jag i fulla drag!

 

Milo

 

 

Panama!

Hej alla!

 

Behållningen av Bonaire ligger helt klart under vattnet. Men annars är det inte en plats som kommer högt på listan. Det är ett väldigt segregerad ö där nästan alla vita (många holländare som är bofasta) finns i staden vid havet medan urinvånarna bor i en mindre stad mitt på ön. Var det inte för värmen kunde man inte tro att man befann sig i Karibien. 

Jag träffade på fem personer från Borås som var på Bonaire och jobbade ett par månader. Två utav dem, Anna och Lisa, skulle resa vidare till bland annat Panama. Anna frågade om de kunde få segla dit med mig. Jag bad om betänketid, jag har aldrig tagit med någon som jag inte kände sen tidigare. Lisa hade seglat lite tidigare, men Anna var en novis. Efter ett par dagar hade jag bestämt mig. Man ska prova saker man inte gjort förut! Vi fick vänta ett par dagar på bättre väder, sträckan mellan Bonaire och Panama kan vara väldigt blåsig med besvärlig sjö. Men den 25 mars kunde vi ge oss av. Tack vare väderprognoser från Karsten via kortvågsradio kunde vi undvika den starka vinden som låg söder om oss och hade en problemfri segling till Panama. Och framförallt, vi hade roligt! Det var ett bra beslut att ta med Anna och Lisa.

En utmaning under resan var att laga mat till tre personer på ett litet enlågigt spritkök... Min spis passade på att sluta fungera första dagen. I början kände både Anna och Lisa av sjösjukan, så jag fick vara kock. De av er som känner mig väl vet att detta inte är min starka sida... Men jag lyckades få till ätbar mat varje dag. En vecka tog överseglingen, och nu ligger jag i en marina som har djungel och apor fem minuters promenad härifrån!

Idag har Anna och Lisa åkt vidare. Eftersom min nästa besättning kommer först den 20 april ska jag nog passa på att ta upp båten på land här och kolla botten. Sen är det en pappersprocedur för att gå igenom panamakanalen, och detta ska jag börja ta itu med. Och försöka laga spisen.

P-O, om du läser detta, skicka mig din mejladress så ska jag skriva till dig om mulltoan!

Och en extra varm hälsning till röntgen på SöS!!

 

Milo

 

Framme på Bonaire

Hej!

 

Är på Bonaire sen fyra dagar. När vi lämnade Chaguramas på Trinidad gick vi först till en ö bara en dryg timmes färd bort som heter Chacachacare. Den var ända fram till 1984 en spetälskekoloni. När det stängdes lämnade man bara allt kvar. Det mesta är taget av andra som behövde sakerna bättre, men husen finns kvar, även om många är fallfärdiga. På den korta tid sen det övergavs har träden redan växt igenom många av husen!

Vi fortsatte till Los Testigos, där vi stannade ett par dagar. På öarna finns ett litet fiskesamhälle, det bor cirka 160 människor där. Vi snorklade och åt på byns enda restaurang som serverade två rätter: dagens fisk och hummer!

Sen blev det en lite längre segling, 2½ dag, till en ö liten som heter Aves de Barlovento. Den består av en mycket låg och liten landremsa, omgiven av mangroveträd. För att komma in i den skyddande viken fick vi snirkla oss fram mellan rev och grundflak i ett grönskimmrande vatten. Detta tror jag man kan kalla ett paradis.

För att komma fram i tid för Maria och Sofias flyg hem fick vi lämna denna plats och ta oss till Bonaire. Nu är jag ensam ombord. Ska stanna här ett tag till, det finns hur många fina platser som helst att snorkla på! Så jag ska titta på fiskar så mycket jag kan!

 

Milo

 

Lämnar Trinidad

Hej!

 

Det blev inga papegojor. MEN, jag har fått se vilda apor! Och våtmarker med mangroveträd, ormar och röda ibisfåglar. Och regnskog. Fast den på Tobago var helt klart vackrare. Vi har också sett ett hinduiskt tempel som är byggt ute i vattnet.

När man har sett mangroveträd förstår man precis varför de skapar en perfekt barnkammare för fiskar och andra vattenlevande djur. Deras rötter, som växer i bågar ner i vattnet, skapar fina och trygga gömställen. Man förstår också att en mängd sådana träd kan dämpa jättevågor, till exempel en tsunami. Ändå huggs de ner på många platser på jorden (dock inte här) för att det bräckta vattnet passar till odling av jätteräkor. Eftersom man använder stora mängder kemikalier kan man bara använda ett område ungefär i fem år sen måste man ha friskare vatten, och då hugger man ner mer regnskog. Ingen barnkammare finns kvar, inget dämpande skydd mot jättevågor. Visst kan vi leva ett gott liv utan jätteräkor!!

Det finns väldigt mycket att berätta om Trinidad, men om jag börjar blir det en halv bok. Så det får vänta. Nu ska vi fixa det sista innan vi seglar iväg i morgon. Färden går till några av de nordligaste öarna utanför Venezuelas kust för att så småningom komma till ön Bonair. Vi är väl medvetna om piraterna och var de finns, och vi är inte på samma platser! Om cirka två veckor beräknar jag att vi är på Bonair.

 

Vi hörs!

Milo

 

 

Trinidad & Tobago

Hej alla!

 

Tobago kommer helt klart att tillhöra mina favoriter! Människorna är vänliga och hjälpsamma. Vi har känt oss trygga, även efter mörkrets inbrott. Vi är numera Maria, Sofia och jag. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse på Tobago, jag har vandrat i en vacker regnskog. Vi var där två gånger, en med guide och en utan. Det är en upplevelse att få befinna sig i en så orörd och unik natur. På 1700-talet fanns det kloka människor på Tobago, som redan då begrep värdet av denna skog. Den blev ett naturreservat 1765, och har inte blivit utsatt för någon skövling alls. Klokheten består, skogen är fortfarande skyddad.

Sen har vi simmat med vackra fiskar, njutit av tillvaron, ätit god vegetarisk mat. Det finns ju många indier både på Trinidad och Tobago, så då blir det lätt att hitta mat utan kött.

Vi lämnade Scarborough för att bege oss till en vacker vik med sandstrand på andra sidan Tobago. Visst var det en fin strand. Men det var ett äventyr att ta sig iland. Det fanns ingen pir eller brygga som man kunde lägga till med jollen vid. Då ska man ro in till stranden, och det kan ju verka lätt. Men när vågorna bryter när man nästan är framme tar de med sig både människa och jolle, ingen klarar sig torrskodd iland...

Efter två dagar tog vi upp ankaret och satte kurs mot Trinidad, där jag är nu. Vi ligger i Chaguaramas, en liten bit utanför Port of Spain. Ibland är världen liten. Jag visste att det fanns en svensk kvinna här, som var kontaktperson för OSK (Oceanseglingsklubben). När vi träffades var hon bekant på något sätt, men hur? Efter ett tag kom hon på det. Hon hade varit min danslärare på 70-talet!

Om ett par dagar börjar karnevalen på Trinidad. Vi ska givetvis se på paraden. Men vi ska också hitta mer regnskog, papegojor, apor och annat som denna ö erbjuder.  

 

Milo

 

PS. Försökte skicka en vacker regnskogsbild, men nätverket vill inte det. DS

 

 

 

Atlanten avklarad!

Hej!

 

Först, ett stort tack för alla hälsningar! Jag blir lika glad varje gång.

Efter 21 dagar till sjöss kom vi fram till Tobago. Första tiden hade vi ganska dålig vind, men sen har det blåst ganska stadigt hela vägen. Inga katastrofer, inga olyckor! Vi har sett en del delfiner och valar på avstånd, men återigen tycker jag att det är en skillnad på djurlivet i jämförelse med förra gången jag var ute. De verkar vara färre. Några som dock inte är färre är flygfiskarna. De har nog inget mörkerseende, för de kraschlandar på båten om nätterna. En natt, när jag var nyvaken och stod och gjorde mig en kopp kaffe dunsade det till bakom mig i mörkret... Det var en flygfisk som, utan att mellanlanda, flög rakt in i båten!! 

Efter ungefär halva tiden kom den tropiska hettan. När det blåser går det bra, men när det är lite vind blir det hett. En dag, när det blåste väldigt lite, tog vi ner seglet och Anna och jag hoppade i havet för att svalka oss. Temperaturen i vattnet var 29 grader! Självklart satt vi fast med livlina och rep i båten. När man tittar ner under vattnet är det bara oändligt blått. Man ser kölen på båten, och sen är det fyra till fem kilometer ner till botten...

På nätterna kan man nästan förlora sig själv i den fantastiska stjärnhimmel som finns. Stjärnorna täcker hela himlavalvet ända nere från horisonten. Man ser bland annat Karlavagnen, men den ligger så att den tappar allt i vagnen! 

Här på Tobago är det varmt! Till skillnad från hur det är hemma i Sverige har jag fått veta. Vi ligger för ankare i en vik i Scarsborough. Att komma iland är inte helt okomplicerat. Jag blir ofta på lite dåligt humör. Mycket ljud, många rörelser överallt. Sen har man blivit så van av att ha allt man behöver inom räckhåll, så man har vant sig av med att tänka flera steg framåt. Ett tydligt exempel: Anna och jag skulle ro in till land för att hämta vatten, köpa is och fråga var vi kunde lämna våra sopor. Vi tar jollen och ror. När vi kommer iland upptäcker vi att vi har inte tagit några vattendunkar med oss, inga pengar att betala isen med och soporna ligger kvar på båten! 

Vi har ägnat de första dagarna åt att göra rent båten och få bort allt salt. Saltvattnet är besvärligt, eftersom saltet binder fukt, och får man det på kläder eller lakan, blir det aldrig torrt. Men nu börjar Artemisia bli riktigt fin igen! På däck hänger massor på tork i solen. När allt är iordning ska jag sätta upp min hängmatta på fördäck och ta mig en god bok...

Anna och David lämnar båten imorgon. Om en vecka kommer min nästa besättning; Maria och Sofia. Vi kommer nog att stanna ett tag på Tobago innan vi seglar vidare till Trinidad. Tills dess ska jag njuta av tillvaron och planera för de kommande seglatserna.

 

Kram

Milo

 

Över Atlanten

Hej!

 

Cap Verde känns verkligen som en bit av Afrika. Hettan, människorna, atmosfären. Kvinnor som bär saker på huvudet, de färgglada kläderna och den annorlunda maten. Men också fattigdomen. Gatubarn som ber om mat. Efter ett par dagar här började vi köpa extra bröd, så vi kunde ge barnen det istället för pengar.

En dag tog vi en lokal färja över till São Antao, som är den största ön på Cap Verde. Vi hade bokat en guide med chaufför, och såg framför oss att vi skulle vara bland en mängd andra turister med kamera på magen. Men så blev det inte! Första halvan av turen hade vi sällskap av fyra personer som bara skulle få skjuss till en stad. Sedan var vi ensamma. Guiden var en kille på 21 år, som var ortoligt kunnig om både öns historia, naturen och allt annat vi kom på att fråga Ön är otroligt vacker. I rundturen ingick lunch, och den tillagades av en familj som bodde längst vägen. Det var ris, potatis, jams, bananer, brödfrukt och några småfiskar med huvud och allt. Gott och annorlunda! Vi kände oss väldigt glada efteråt att vi åkte till São Antao.

Vi hade höga förväntningar när vi ett par dagar senare tog en lokal buss till en, enligt vad vi hört, väldigt vacker plats med en badstrand. Vi blev avsläppta på en grusväg, och där stod vi. Inte en människa i sikte. Halvfärdiga hus i en liten by. Snabbt gjorde vi upp med chauffören en tid då vi skulle bli hämtade! Vi badade i alla fall, och under de timmar vi var där såg vi ett par andra människor. Vi tror att det har varit storstilade planer där som gått i kras.

Nu börjar det kännas att det är dags att ta sig över "det stora blå". Åtgärdslistan över vad som ska göras innan överfarten är nästan helt avbockad. Vi planerar att lämna São Vicente på torsdag. Överseglingen kommer att ta allt från knappt tre veckor till runt fyra, beroende på vindarna. Just nu ser det ut att vara lite dåligt med den varan. Men det kan ändra sig.

Vi hörs nästa år från andra sidan Atlanten!

Milo