Panama!

Hej alla!

 

Behållningen av Bonaire ligger helt klart under vattnet. Men annars är det inte en plats som kommer högt på listan. Det är ett väldigt segregerad ö där nästan alla vita (många holländare som är bofasta) finns i staden vid havet medan urinvånarna bor i en mindre stad mitt på ön. Var det inte för värmen kunde man inte tro att man befann sig i Karibien. 

Jag träffade på fem personer från Borås som var på Bonaire och jobbade ett par månader. Två utav dem, Anna och Lisa, skulle resa vidare till bland annat Panama. Anna frågade om de kunde få segla dit med mig. Jag bad om betänketid, jag har aldrig tagit med någon som jag inte kände sen tidigare. Lisa hade seglat lite tidigare, men Anna var en novis. Efter ett par dagar hade jag bestämt mig. Man ska prova saker man inte gjort förut! Vi fick vänta ett par dagar på bättre väder, sträckan mellan Bonaire och Panama kan vara väldigt blåsig med besvärlig sjö. Men den 25 mars kunde vi ge oss av. Tack vare väderprognoser från Karsten via kortvågsradio kunde vi undvika den starka vinden som låg söder om oss och hade en problemfri segling till Panama. Och framförallt, vi hade roligt! Det var ett bra beslut att ta med Anna och Lisa.

En utmaning under resan var att laga mat till tre personer på ett litet enlågigt spritkök... Min spis passade på att sluta fungera första dagen. I början kände både Anna och Lisa av sjösjukan, så jag fick vara kock. De av er som känner mig väl vet att detta inte är min starka sida... Men jag lyckades få till ätbar mat varje dag. En vecka tog överseglingen, och nu ligger jag i en marina som har djungel och apor fem minuters promenad härifrån!

Idag har Anna och Lisa åkt vidare. Eftersom min nästa besättning kommer först den 20 april ska jag nog passa på att ta upp båten på land här och kolla botten. Sen är det en pappersprocedur för att gå igenom panamakanalen, och detta ska jag börja ta itu med. Och försöka laga spisen.

P-O, om du läser detta, skicka mig din mejladress så ska jag skriva till dig om mulltoan!

Och en extra varm hälsning till röntgen på SöS!!

 

Milo

 

Framme på Bonaire

Hej!

 

Är på Bonaire sen fyra dagar. När vi lämnade Chaguramas på Trinidad gick vi först till en ö bara en dryg timmes färd bort som heter Chacachacare. Den var ända fram till 1984 en spetälskekoloni. När det stängdes lämnade man bara allt kvar. Det mesta är taget av andra som behövde sakerna bättre, men husen finns kvar, även om många är fallfärdiga. På den korta tid sen det övergavs har träden redan växt igenom många av husen!

Vi fortsatte till Los Testigos, där vi stannade ett par dagar. På öarna finns ett litet fiskesamhälle, det bor cirka 160 människor där. Vi snorklade och åt på byns enda restaurang som serverade två rätter: dagens fisk och hummer!

Sen blev det en lite längre segling, 2½ dag, till en ö liten som heter Aves de Barlovento. Den består av en mycket låg och liten landremsa, omgiven av mangroveträd. För att komma in i den skyddande viken fick vi snirkla oss fram mellan rev och grundflak i ett grönskimmrande vatten. Detta tror jag man kan kalla ett paradis.

För att komma fram i tid för Maria och Sofias flyg hem fick vi lämna denna plats och ta oss till Bonaire. Nu är jag ensam ombord. Ska stanna här ett tag till, det finns hur många fina platser som helst att snorkla på! Så jag ska titta på fiskar så mycket jag kan!

 

Milo

 

Lämnar Trinidad

Hej!

 

Det blev inga papegojor. MEN, jag har fått se vilda apor! Och våtmarker med mangroveträd, ormar och röda ibisfåglar. Och regnskog. Fast den på Tobago var helt klart vackrare. Vi har också sett ett hinduiskt tempel som är byggt ute i vattnet.

När man har sett mangroveträd förstår man precis varför de skapar en perfekt barnkammare för fiskar och andra vattenlevande djur. Deras rötter, som växer i bågar ner i vattnet, skapar fina och trygga gömställen. Man förstår också att en mängd sådana träd kan dämpa jättevågor, till exempel en tsunami. Ändå huggs de ner på många platser på jorden (dock inte här) för att det bräckta vattnet passar till odling av jätteräkor. Eftersom man använder stora mängder kemikalier kan man bara använda ett område ungefär i fem år sen måste man ha friskare vatten, och då hugger man ner mer regnskog. Ingen barnkammare finns kvar, inget dämpande skydd mot jättevågor. Visst kan vi leva ett gott liv utan jätteräkor!!

Det finns väldigt mycket att berätta om Trinidad, men om jag börjar blir det en halv bok. Så det får vänta. Nu ska vi fixa det sista innan vi seglar iväg i morgon. Färden går till några av de nordligaste öarna utanför Venezuelas kust för att så småningom komma till ön Bonair. Vi är väl medvetna om piraterna och var de finns, och vi är inte på samma platser! Om cirka två veckor beräknar jag att vi är på Bonair.

 

Vi hörs!

Milo

 

 

Trinidad & Tobago

Hej alla!

 

Tobago kommer helt klart att tillhöra mina favoriter! Människorna är vänliga och hjälpsamma. Vi har känt oss trygga, även efter mörkrets inbrott. Vi är numera Maria, Sofia och jag. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse på Tobago, jag har vandrat i en vacker regnskog. Vi var där två gånger, en med guide och en utan. Det är en upplevelse att få befinna sig i en så orörd och unik natur. På 1700-talet fanns det kloka människor på Tobago, som redan då begrep värdet av denna skog. Den blev ett naturreservat 1765, och har inte blivit utsatt för någon skövling alls. Klokheten består, skogen är fortfarande skyddad.

Sen har vi simmat med vackra fiskar, njutit av tillvaron, ätit god vegetarisk mat. Det finns ju många indier både på Trinidad och Tobago, så då blir det lätt att hitta mat utan kött.

Vi lämnade Scarborough för att bege oss till en vacker vik med sandstrand på andra sidan Tobago. Visst var det en fin strand. Men det var ett äventyr att ta sig iland. Det fanns ingen pir eller brygga som man kunde lägga till med jollen vid. Då ska man ro in till stranden, och det kan ju verka lätt. Men när vågorna bryter när man nästan är framme tar de med sig både människa och jolle, ingen klarar sig torrskodd iland...

Efter två dagar tog vi upp ankaret och satte kurs mot Trinidad, där jag är nu. Vi ligger i Chaguaramas, en liten bit utanför Port of Spain. Ibland är världen liten. Jag visste att det fanns en svensk kvinna här, som var kontaktperson för OSK (Oceanseglingsklubben). När vi träffades var hon bekant på något sätt, men hur? Efter ett tag kom hon på det. Hon hade varit min danslärare på 70-talet!

Om ett par dagar börjar karnevalen på Trinidad. Vi ska givetvis se på paraden. Men vi ska också hitta mer regnskog, papegojor, apor och annat som denna ö erbjuder.  

 

Milo

 

PS. Försökte skicka en vacker regnskogsbild, men nätverket vill inte det. DS

 

 

 

Atlanten avklarad!

Hej!

 

Först, ett stort tack för alla hälsningar! Jag blir lika glad varje gång.

Efter 21 dagar till sjöss kom vi fram till Tobago. Första tiden hade vi ganska dålig vind, men sen har det blåst ganska stadigt hela vägen. Inga katastrofer, inga olyckor! Vi har sett en del delfiner och valar på avstånd, men återigen tycker jag att det är en skillnad på djurlivet i jämförelse med förra gången jag var ute. De verkar vara färre. Några som dock inte är färre är flygfiskarna. De har nog inget mörkerseende, för de kraschlandar på båten om nätterna. En natt, när jag var nyvaken och stod och gjorde mig en kopp kaffe dunsade det till bakom mig i mörkret... Det var en flygfisk som, utan att mellanlanda, flög rakt in i båten!! 

Efter ungefär halva tiden kom den tropiska hettan. När det blåser går det bra, men när det är lite vind blir det hett. En dag, när det blåste väldigt lite, tog vi ner seglet och Anna och jag hoppade i havet för att svalka oss. Temperaturen i vattnet var 29 grader! Självklart satt vi fast med livlina och rep i båten. När man tittar ner under vattnet är det bara oändligt blått. Man ser kölen på båten, och sen är det fyra till fem kilometer ner till botten...

På nätterna kan man nästan förlora sig själv i den fantastiska stjärnhimmel som finns. Stjärnorna täcker hela himlavalvet ända nere från horisonten. Man ser bland annat Karlavagnen, men den ligger så att den tappar allt i vagnen! 

Här på Tobago är det varmt! Till skillnad från hur det är hemma i Sverige har jag fått veta. Vi ligger för ankare i en vik i Scarsborough. Att komma iland är inte helt okomplicerat. Jag blir ofta på lite dåligt humör. Mycket ljud, många rörelser överallt. Sen har man blivit så van av att ha allt man behöver inom räckhåll, så man har vant sig av med att tänka flera steg framåt. Ett tydligt exempel: Anna och jag skulle ro in till land för att hämta vatten, köpa is och fråga var vi kunde lämna våra sopor. Vi tar jollen och ror. När vi kommer iland upptäcker vi att vi har inte tagit några vattendunkar med oss, inga pengar att betala isen med och soporna ligger kvar på båten! 

Vi har ägnat de första dagarna åt att göra rent båten och få bort allt salt. Saltvattnet är besvärligt, eftersom saltet binder fukt, och får man det på kläder eller lakan, blir det aldrig torrt. Men nu börjar Artemisia bli riktigt fin igen! På däck hänger massor på tork i solen. När allt är iordning ska jag sätta upp min hängmatta på fördäck och ta mig en god bok...

Anna och David lämnar båten imorgon. Om en vecka kommer min nästa besättning; Maria och Sofia. Vi kommer nog att stanna ett tag på Tobago innan vi seglar vidare till Trinidad. Tills dess ska jag njuta av tillvaron och planera för de kommande seglatserna.

 

Kram

Milo

 

Över Atlanten

Hej!

 

Cap Verde känns verkligen som en bit av Afrika. Hettan, människorna, atmosfären. Kvinnor som bär saker på huvudet, de färgglada kläderna och den annorlunda maten. Men också fattigdomen. Gatubarn som ber om mat. Efter ett par dagar här började vi köpa extra bröd, så vi kunde ge barnen det istället för pengar.

En dag tog vi en lokal färja över till São Antao, som är den största ön på Cap Verde. Vi hade bokat en guide med chaufför, och såg framför oss att vi skulle vara bland en mängd andra turister med kamera på magen. Men så blev det inte! Första halvan av turen hade vi sällskap av fyra personer som bara skulle få skjuss till en stad. Sedan var vi ensamma. Guiden var en kille på 21 år, som var ortoligt kunnig om både öns historia, naturen och allt annat vi kom på att fråga Ön är otroligt vacker. I rundturen ingick lunch, och den tillagades av en familj som bodde längst vägen. Det var ris, potatis, jams, bananer, brödfrukt och några småfiskar med huvud och allt. Gott och annorlunda! Vi kände oss väldigt glada efteråt att vi åkte till São Antao.

Vi hade höga förväntningar när vi ett par dagar senare tog en lokal buss till en, enligt vad vi hört, väldigt vacker plats med en badstrand. Vi blev avsläppta på en grusväg, och där stod vi. Inte en människa i sikte. Halvfärdiga hus i en liten by. Snabbt gjorde vi upp med chauffören en tid då vi skulle bli hämtade! Vi badade i alla fall, och under de timmar vi var där såg vi ett par andra människor. Vi tror att det har varit storstilade planer där som gått i kras.

Nu börjar det kännas att det är dags att ta sig över "det stora blå". Åtgärdslistan över vad som ska göras innan överfarten är nästan helt avbockad. Vi planerar att lämna São Vicente på torsdag. Överseglingen kommer att ta allt från knappt tre veckor till runt fyra, beroende på vindarna. Just nu ser det ut att vara lite dåligt med den varan. Men det kan ändra sig.

Vi hörs nästa år från andra sidan Atlanten!

Milo

 

Cap Verde och denguefeber

Hej!

 

Igår kom vi fram till Sao Vincente på Cap Verde. Överseglingen har gått bra, fin vind och solsken hela vägen! Men jag tycker att havet är för tyst. Vi fick endast två besök av delfiner. Några sjöfåglar cirklade runt oss ibland, men inte alls så ofta som jag minns att de gjorde för tolv år sedan.

Vi har knappt två veckor här innan vi tar oss över Atlanten. I kväll är vi hembjudna till en man som är uppvuxen på ön men har jobbat på Volvo i Göteborg i femton år! Han ville gärna prata lite svenska, och vi tänkte fråga ut honom om vad vi nte får missa när vi är på Cap Verde.

Vi fick höra om utbrottet av denguefeber för två veckor sedan. Vi har varit i kontakt med alla som kunde ge oss vettig information om situationen. Det är endast på de södra öarna, och inga fall är rapporterade från de norra. Och vi håller oss till dem! Vi har bra myggmedel och har myggnät på båten, så vi ansåg att vi kunde åka hit. Men tack för inläggen om denguefebern!

Långt här borta sitter jag och önskar av hela mitt hjärta att våra beslutsfattare vågar se verklgheten och fatta bra, modiga och kraftfulla beslut på klimatmötet i Köpenhamn!

Milo

 

Mot Cap Verde

Hej alla!

 

Anna och David är nu ombord på Artemisia II. La Palma har en vacker natur med en fantastisk nationalpark som man kan vandra länge i. Ön är en vulkanö, det sista utbrottet var 1971. På grund av det har de svarta sandstränder. Människorna här gillar att måla sina hus i glada färger här, det skulle vi behöva mer av hemma! 

Vi har haft en bra tid i Santa Cruz. Nu håller vi på att förbereda det sista inför avsegling mot ön Sao Vincent på Cap Verde. Eftersom det inte finns så mycket på öarna vi ska till har vi handlat mat som ska räcka över Atlanten. Även om vi nu har mat som troligtvis räcker långt efter vi kommit fram finns det fortfarande plats kvar i båten! Fast med all diesel och vatten ligger hon nu lite djupare i vattnet än förr.

Om vädret står sig lämnar vi La Palma på onsdag. Seglingen dit tar cirka tio dagar. Det kan vara svårt med internetuppkoppling på Cap Verde. Vi tänker stanna där en eller två veckor innan vi korsar Atlanten. Målet på andra sidan är Tobago, och där beräknar jag att vi är i mitten av januari.

 

Milo

 

 

Framme i Santa Cruz

Hej!

Det tog 2½ dygn att segla från Porto Santo till La Palma, kom fram fredag morgon. Till min glädje fungerar vindrodret nu, och styr båten som en gudinna! Äntligen. Allting har gått bra. Jag har fått en ny erfarenhet; hur man seglar ensam när man är inte mår bra... Ett par timmar efter att jag hade lämnat Porto Santo började jag må illa. En släng av sjösjuka tänkte jag, det brukar inte bli värre än så. Men, med all sannoliket hade jag fått en släng av magsjuka OCH sjösjuka. Förutom att hålla koll på var jag var och att båten seglade som hon skulle, gjorde jag inte mycket annat än låg ner och försökte vila.

Vilken glädje att så småningom kunna sitta i sittbrunn och njuta av en kopp kaffe och en macka!

Väl i hamn fick jag återse Jonas och Ingrid på Ouhm, brisbåten. Och nu väntar jag på Anna och David. Vi kommer nog att stanna här cirka en vecka. La Palma är en vacker ö, och det finns säkert mycket att se här. 

Det är så roligt att få läsa era kommentarer! Svar till några av dem:

TILL anonym som undrade om självstyrning med linor: Den bästa (?) boken i ämnet heter: Self-Steering for Sailing Craft av John S. Letcher, Jr. Har en del år på nacken och kan vara svår att få tag på. Sen finns det en hemsida: www.majasventure.com Sök under äldre blogginlägg. Där finns detaljerade ritningar på hur det funkar.

TILL Eric och Birgitta: Artemisia II är en underbar båt! Kul att era planer fortskrider, men hur ser de ut?? Ni har inte berättat det!

TILL Göran och Charlotte: Inga hål!!

TILL Erik i Solna: Ditt inlägg gör mig så glad och stolt!

 

Milo

 

Lämnar snart Port Santo

Hej!

Ni kanske tror att jag glömt bort denna blogg? Det har jag inte alls! Men jag unnar alla att få vara på en plats som denna i sitt liv. Under alla de veckor jag varit här har jag knappt sett en enda person springa eller verka stressad. Människorna här är trevliga och hjälpsamma. Tiden tappar sin betydelse, dagarna går och man mår helt enkelt bra. Givetvis skulle det vara annorlunda om man bodde här, men det finns ett lugn på ön som är mycket tilltalande. De flesta andra långseglare missar allt detta. De kommer till ön och stannar bara ett par dagar, om ens det. Sen ska de vidare för att hinna med alla ställen de verkar behöva pricka av på en lista. Men vad hinner man uppleva av en ny plats på ett par dagar?

Jag har haft besök av Mia och Jan, gamla vänner från västkusten, i två veckor. När det fanns mer än två händer ombord fick jag hjälp med att demontera vindrodret som inte har velat styra båten. Vi upptäckte en del som inte rörde på sig som den borde. För att få loss fastärgade delar behövdes både saltsyra och Miguel, som hade tillgång till marinans verkstad. Där fanns verktyg som gjorde jobbet! Nu har vindrodret en helt annan rörelse, återstår bara att se om det var problemet!

Nästan alla som lånseglar har antingen en autopilot eller vindroder (eller bägge delar, som jag har) för att styra båten. Båda dessa kostar mycket pengar, och de flesta har problem med dem. Men det finns faktiskt ett annat sätt att ordna båtens självstyrning som nästan inte kostar något alls; gummiband och några linor. Det låter kanske konstigt, men tekniken är utprovad och fungerar på många båtar. Jonas och Ingrid på Bris-båten, som jag skrev om förut, fixar självstyrningen på sin båt med några linor. En dag stack vi ut och seglade med min båt för att prova om det skulle fungera. Måste erkänna, att även om jag läst böcker om detta, och hur bra det fungerar, var jag en aning skeptisk. Men vi fick Artemisia II att styra sig själv i alla vindar utom läns (rakt bakifrån)! Visst är det lite trixande, men jag ska fortsätta experimentera med detta. Enormt bra att ha utprovat, om vindrodret nu inte vill och autopiloten drar för mycket ström.

Mia och Jan hade med sig en ny dator åt mig. Den andra har uppvisat allvarliga brister, den ville helt enkelt inte starta... Den har blivit lagad, men eftersom orsaken var okänd och medicinen inte garanterat botar, så kunde jag inte lita på den. Mycket tid har gått åt till att programmera och lägga in program, men nu verkar jag ha två fungerande datorer!

Min plan var att lämna Porto Santo i måndags. Men två viktiga paket som skulle ha kommit för länge sedan har fortfarande inte dykt upp. De kommer troligtvis imorgon... Sen seglar jag iväg till ön La Palma på Kanarieöarna så fort ett litet eländigt lågtryck flyttar på sig. Men det kan ta upp till en vecka enligt väderprognosen. Seglingen dit tar tre till fem dagar, beroende på vindarna. Där väntar Anna och David som ska segla med mig över Atlanten. 

TILL Jenny Salmson: Tack för ditt fina inlägg! Vi får väl ses när jag kommer hem!

TILL Fred: Ja, jag kan lyssna på musik på datorn. Vad hade du i tankarna?

TILL P-O: Kul att höra av dig! Jag har två Bruce-ankare. De har aldrig svikigt mig... Men jag ska troligen skaffe ett tredje innan patagonien, vilket har jag inte bestämt ännu.

TILL Bosse: Roligt att höra av dig också. Och kul att höra att du längtar ut igen.

 

Milo