Mot Europa...

Hej alla!

Så var det då dags. Att segla mot Europa. Maten är inhandlad, vattentankarna fulla, dieseltankarna likaså. På söndag ger jag mig av. Det kommer troligen att ta minst 45 dagar tills jag åter ser land. Fast det känns bra. Jag vet att efter ett par dagar kommer tiden inte att vara så viktig. Och jag kommer att ha kontakt med det Skandinaviska nätverket på kortvågsradion, så de kommer att veta var jag är och hur det går. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Azorerna, jag har fina minnen därifrån sen förra långseglingen. Och Torbjörn, min sambo, kommer dit. Det är ju ett tag sen vi sågs! Men tack vare både mejl och Skype har han inte känts långt borta. Vi ska åter ta oss an både Engelska kanalen och Nordsjön… Vi kom inte så bra överens med dessa vatten för två år sen, får se om det går bättre denna gång!

Brasilien då. Ja, ska man säga att man har varit i Brasilien ska man ha minst ett par månader på sig. Det lilla jag sett här är ingenting, egentligen. Men en sak är säker, man kommer inte långt utan att prata portugisiska. En del förstår spanska, men svaret jag får är på portugisiska, och de som säger att de båda språken är lika har fel! Min räddare har varit Ricardo, som bor i Vitória, och pratar engelska. Han har själv byggt sin lilla segelbåt och visste precis var jag skulle kunna hitta det jag behövde till båten.

Klasskillnaderna är väldigt tydliga i Brasilien. Jag har aldrig sett så många låsta höga grindar, så många vakter och passerkort. För att komma in till de flesta myndigheter måste man visa legitimation.  Jag kände mig bara olustig inför denna rigida säkerhet. Även om jag mer eller mindre visste svaret, var jag ändå tvungen att fråga Ricardo varför det fanns så många vakter och låsta grindar. Han svarade: ”Jo, det finns inte tillräckligt många fängelser att låsa in alla fattiga, så de rika låser in sig i sina egna frivilliga fängelser istället.” Mitt i prick. Men att bygga murar mot det som skrämmer har aldrig varit en bra lösning.

De två första dagarna till havs kommer jag att vara ganska nära både fartygsleder och fiskebankar. Risk för en del trafik. Men sen blir det ganska tomt på andra båtar. Och risken för att jag ska råka ut för riktigt starka vindar i väldigt liten. Däremot kommer jag nog att periodvis ha för lite vind. Jag hoppas få se lite fler valar på denna sträcka. Och, mentalt försöka förstå och smälta allt jag varit med om de senaste två åren. Det är ju som ett helt liv. Minst.

 Milo

Framme i Brasilien

I början av vår segling, i södra Argentina, önskade Teresa att det skulle bli varmare. Jag såg också fram emot det. Och jösses, vi fick mer än vi önskade! Efter cirka en veckas segling norrut kom vi in i tropikerna, och plötsligt var det så varmt att vi hade svårt att sova. Det gick inte att sitta ute i solen några långa stunder. På nätterna fick vi dock lite svalka. Vinden kan ju ge det också, förstås. Svalka alltså. Om den blåste vill säga. Många dagar var det dåligt med den varan. Och den vind som kom var oftast från nordost, precis dit vi skulle. Nå, vi kom i alla fall framåt, även om det var motorn som fick hjälpa till ibland. Efter två veckor började vi närma oss Brasiliens största oljefält med cirka 100 oljeplattformar. Vi ville inte gå igenom det, men det var oklart exakt var det största fältet låg. Varken sjökort eller guidebok gav ett bra svar. Vi skulle i alla fall ändra kurs lite och gå norrut. Då passade vinden på att vända den också, till nord. Ibland undrar man om vädergudarna har extra roligt. Vi fortsatte tålmodigt att kryssa.

 

Ibland befinner man sig verkligen på fel plats på fel tid. För vi kom i vägen för en bogserbåt med ett släp på 13 sjömil (23 km)!!! För att inte vara i vägen fick vi först gå rakt västerut och sen österut. Men inte kom vi norrut på hela den dagen! Vi var ur vår planerade kurs, och plötsligt var hela oljefältet bara där. Valet stod mellan att segla tillbaka en bra bit eller gå igenom. Jag valde att ta oss mellan ett oräkneligt antal lysande skelett i mörkret. Vi kom ut på andra sidan och hade bra vind för en gångs skull! Men den varade inte så länge, snart kryssade vi igen. Det började bli lite påfrestande att nästan aldrig få ha vinden från rätt håll. Fast ändå, till slut började vi närma oss Vitória. När vi hade drygt ett dygn kvar fick vi en stark motström och en stark motvind. Denna kombination gjorde att vi faktiskt inte kom framåt. Att det skulle vara lite strömt visste jag, men inte så stark. Gissar att det var vinden som ställde till det. Jag hade ingen lust att segla bakåt, vi hade kämpat så att komma dit vi var. Så jag startade motorn. Vi gjorde 2½ knop… Vi hade 80 sjömil kvar. Jag räknade timmar och diselåtgång. Vi hade kört ganska mycket för motor under vår färd. Skulle inte strömmen släppa sitt grepp skulle vi inte ha tillräckligt med diesel att gå för motor hela vägen. Men, vinden avtog, och då minskade också strömmen.

 

Efter 19 dagar kom vi fram till Vitória. Vi har nu varit här i tre dagar, och äntligen är alla inklareringspapper klara… Proceduren här är faktiskt den mest byråkratiska och tidskrävande jag hittills varit med om. Suck. Men nu kan vi ägna oss åt annat! Teresa flyger hem om en dryg vecka. Jag stannar kvar minst en vecka efter att hon åkt. Den tiden ska jag mest ägna åt att förbereda mig för nästa etapp, som kommer att bli den längsta jag gjort ensam; 3 800 sjömil.

 

Milo

Fortsäter norrut

Hej igen!

Ibland är det inte så lång tid mellan gångerna jag skriver! Men nu är vi snart redo att åter bege oss ut på havet. Mar del Plata är en typisk stor stad, inte någon man kommer att minnas som speciellt vacker precis. Men personalen på yacht-klubben har varit jättetrevliga och hjälpsamma. Däremot finns den suraste personal jag mött på länge på den restaurang som ligger invid klubben. De har ett trådlöst nätverk, därför har vi behövt möta dessa sura herrar.

Här har mitt segel åter lagats, nu av ett proffs, Pato. Det har blivit lite mindre, men Pato har lovat att det ska hålla hela vägen hem. Nå, det kan han ju inte veta, men jag tror att sannolikheten är stor.

Efter att ha läst en hel del om Uruguay bestämde Teresa och jag oss för att inte segla dit. De två hamnar man kan segla till är bägge riktigt stora städer. Den ena, som låg lämpligast för vår fortsatta färd, var känd för att vara riktigt dyr. Om vi skulle se något annat än en turistort för rika var vi tvungna att åka in i landet, och stanna längre än vi tänkt. Då ville vi hellre se lite mer av Brasilien. Så vi tar en ganska lång sträcka på en gång, upp till en stad som heter Vitória. Det blir drygt två, kanske närmare tre veckors segling. Men vi vill bägge ha det ännu varmare, och Teresa har inget emot att göra en lång havssegling till.

Här finns en underbart vacker katt som kommer fram på kvällarna. Jag har ju lite abstinens efter min egen, och har gett alla katter jag mött på vägen en hel del uppmärksamhet…

På onsdag lämnar vi Mar del Plata. Väderprognosen lovar ett blåsväder om ett par dagar, annars lätta vindar. Lite för lätta ibland, jag har köpt en hel del diesel idag…

 Milo

Mar del Plata

Hejsan!

Trots vår fina planering och väntan på bra väder fick Teresa börja sin segling med riktigt tufft väder. När vi skulle svänga norrut var det viktigt var att ha medvind, helst inte så hård, genom Le Maire Strait, ett sund mellan fastlandet och en ö som heter Isla de los Estados. När man ska gå igenom detta sund bör man göra det med tidvattnet, inte mot. Strömmen är cirka fyra knop, på sina ställen upp till åtta! När det är en hård nordostlig vind, och strömmen kommer från motsatt håll, kan vågorna bli upp till tio meter… Men prognosen hade lovat svag sydvästlig vind, helt perfekt. Fast när vi var 20 sjömil från inloppet blåste det kuling från nordost. Om inte vinden vände skulle vi inte kunna gå igenom, utan vara tvungna att gå runt ön, en omväg på knappt ett dygn. Mina seglingar är inte kantade av att ha tur med vindarna, men denna gång blev ett undantag! Med en halvtimmes marginal vände vinden till sydväst! Det blåste fortfarande hårt, och Artemisia II slängdes lite fram och tillbaka av vågorna i sundet, men vi kom igenom.

Vår fortsatta färd norrut var blåsig. Vi hade bestämt att stanna vid en vik cirka halvvägs till Mar del Plata. Ett halvt dygn innan dess upptäckte jag att vågorna hade böjt en del av den ställning som vindrodret sitter på. Den är av rostfritt stål… Snacka om krafter. Vi kunde inte använda vindrodret längre, autopiloten fick styra istället. Hur skulle jag kunna böja tillbaka det hela? Jag funderade en hel del, och väl framme i vår vik hade jag en idé. Med hjälp av spännband, linor och vinschar kunde vi långsamt och med viss möda böja allt tillbaka! Jag har gjort en anordning för att förhindra att det böjs igen, bara hoppas att det håller.

Viken vi låg i var vacker. Naturen påminde lite om ett ökenlandskap. Solen sken på oss. Vi hade tänkt stanna i två dagar, men det blev fyra för att det blåste en del utanför. Men till slut kunde vi ge oss av. Vi befann oss fortfarande på södra Atlanten, och här blåser det. Ofta. Ibland tyckte vi bägge två att vinden kunde gå någon annanstans. Fast det började bli märkbart varmare, både i luften och i vattnet. Vi hade många klara nätter med ett oändligt hav av stjärnor på himlen. En natt när jag skulle gå på min vakt pekade Teresa på ett ljus i horisonten och undrade vad det var. Vi var två dygns segling från Mar del Plata, men det var stadsljusen vi såg.

För att komma in i småbåtshamnen måste man ha broöppning. Det finns en liten svängbro där. Det var tidigt på morgonen, broöppnaren hade inte bråttom. Men till slut svängde bron och vi kunde lägga till i Mar del Plata.

Det var två trötta seglare som kom i land. Vindarna hade varit så ombytliga i både styrka och riktning, ofta fick vi väcka varandra för att ändra segelsättningen. Och ibland var det svårt att sova på grund av en orytmisk sjö. Man kan lugnt säga att Teresa fick sitt eldprov denna första sträcka! Men hon klarade det galant.

Vi kom fram hit den 29:e. Vi ska stanna här ett tag till innan vi fortsätter mot Uruguay.

Milo

Börjar segla norrut...

Hej alla!

När Teresa kom fick hon börja med att arbeta… Även om jag hade hunnit städa båten så fanns det en hel del kvar att göra innan vi kunde börja segla. Solen sken och värmde, men vindarna var starka, så det var ändå skönast att ligga i hamn. Här har vi bland annat träffat en engelsk kvinna, Jeannie, som försökte att segla jorden runt nonstopp. Hon råkade ut för en storm utanför Kap Horn och blev nedslagen av en våg. Hennes bom och delar av riggen gick sönder. Hon har legat i Ushuaia i sju veckor (!) och väntat på reservdelar.  Men nu har de kommit, och hon hoppas kunna ge sig av snart. Hon vet inte ännu om hon ska göra ett nytt försök att segla nonstopp.

Jag har återsett ett par av de båtar jag träffade innan vi seglade till Antarktis. Framförallt en, Spirit of Sydney, var ett kärt återseende. De har arbetat med charter under många år, och vi pratade lite om vad vi sett.  De är medlemmar i en organisation, IAATO. Den syftar till att sprida information om Antarktis till segelbåtar för att de ska veta vad lagen säger om att segla där. I maj kommer det att vara ett internationellt möte om Antarktis med representanter från de länder som ingår i The Antarctic Treaty, och där IAATO också ska vara med. Jag har blivit ombedd att skriva en rapport om det jag sett, både positivt och negativt. Det ska jag göra! Jag vill ju att människor ska få fortsätta segla till Antarktis, men då måste de också följa de lagar som gäller…

Långsamt börjar jag ta in och ”begripa” alla upplevelser från Antarktis. Tittar ibland på mina bilder och bara blir varm inombords. Slås ofta av de små marginaler som finns när det gäller att segla i detta område. Jag har haft ganska mycket kontakt meden seglare som heter Ian. Han begav sig, med besättning, också till Antarktis, och vi träffade dem där. De planerade att segla tillbaka ett par dagar efter Linda och mig. Men det har varit väldigt tätt mellan lågtrycken, så de har legat och väntat i nästan tre veckor! Det börjar det gå mot vinter på Antarktis, och jag har hört att de är på väg över Drakens Sund nu, även om det är starka vindar på väg. Jag är glad över att Linda och jag stack i tid.

Nu är både båten, Teresa och jag redo att lämna bryggan. Men vi har inte kunnat segla iväg på grund av… starka vindar. Men nu ser det bättre ut. Vi startar på torsdag. Eller fredag. Vårt första stopp blir en naturvik en bra bit upp längst Argentinas kust, cirka en veckas segling. Men vi ser båda fram emot att komma ut på havet! Efter det seglar vi vidare till Mar Del Plata, vilket tar en dryg vecka, eller längre, beroende på vindriktningarna.

Nu börjar hemfärden. Men ”hem” känns väldigt långt borta och avlägset.

Milo

PS. Till Pia: Javisst, vi seglade i Lemaire… Så vackert! Vi ses när jag kommer hem! DS

Antarktis

Nu är jag tillbaka i Ushuaia efter att ha fått förmånen att få se Antarktis. Det är svårt att uttrycka ”hur det känns”. Jag tar det lite från början helt enkelt. Det startade med att vi fick vänta en vecka på en väderlucka för att ta oss över Drakens sund. Men den kom till slut, och vi fick en behaglig segling söderut. Väl på Antarktis har vi seglat (nå, gått för motor; antingen blåste det mycket så vi låg still eller nästan ingen vind alls) till sju olika ankringsplatser. Där fick jag återse pingvinerna, dessa underbara fåglar. Tiden var perfekt, de hade ungar, både riktigt små och större som provade att lämna boet. Länge kunde vi bara stå där och titta på pingvinerna. Bara man rörde sig försiktigt och långsamt verkade de inte bry sig, utan fortsatte med det de höll på med. De lockar fram glädje hos de flesta människor som möter dem. Vi har sett valar, sälar och sjölejon. Vår omgivning var kantad av höga berg och isberg i alla olika former och storlekar. Ju längre söderut vi kom desto mer is i vattnet. Vi fick kryssa fram mellan isberg och isbitar. Då var det skönt att ha en stålbåt! Ofta stod vi bara tysta och försökte insupa det vi såg, ord kändes överflödiga. Det är en magisk del av vår värld. 

Men också en av de sårbaraste. På grund av kylan och det torra klimatet förmultnar ingenting. Slänger man ett bananskal på isen finns det kvar. I åratal. Det finns ett antal kryssningsfartyg som bär med sig många turister. De flesta av dem följer dock de stränga regler som finns när det gäller utsläpp och hur man beter sig på Antarktis. Dessa regler gäller tyvärr inte mindre segelbåtar, och jag har både hört och sett mycket som gör mig arg och bekymrad. De flesta andra seglare jag mött har ansett att det lilla de släpper ut inte gör något. Så de slängde matavfall överbord och släppte ut både sitt smutsvatten och toalettavfall utan att blinka.

Vår vistelse i Antarktis grumlades av att Anders blev sjuk under överfarten. Trots antibiotika från skeppsapoteket blev han inte bättre. Hans allmäntillstånd var inte bra, men vi hoppades hela tiden att det skulle vända. En dag, när vi var i Paradise Bay, blev han tydligt sämre. Anders var riktigt sjuk, och jag bestämde att vi måste få honom till sjukhus. Vi hade tur, Almirante Brown, en argentinsk forskningsstation, låg där, och jag pratade med dem. De började organisera en transport, och med hjälp av en chilensk forskningsstation i närheten, och ett chilenskt militärfartyg transporterades Anders till South Shetland Islands och därifrån med flyg till Punta Arenas. Anders hade både lunginflammation och blodförgiftning, så det var tur att han kom till sjukhus. Han är hemma nu.

Det blev dags för Linda och mig att ta oss över Drakens sund igen. Vi låg och väntade i drygt en vecka på ett väderfönster. När vi till slut gav oss av var det inte den bästa väderprognosen, men tillräckligt bra. När vi korsade 60:e breddgraden (gränsen för Antarktis vatten) tömde vi ut vårt smutsvatten och toa-avfall. Vi hade lyckats med att inte släppa ut någonting alls under vår vistelse i Antarktis.

Vår segling tillbaka blev längre och guppigare än nerseglingen. Vi hade både starkare vindar och motvind en stor del av tiden. Sista dagen, när vi kom in i Beagle-kanalen, la sig vinden. Solen strålade och det blev en fin avslutning på vår seglats.

Hur det känns? Jag känner mig privilegierad. Jag känner mig lyckligt lottad. Att ha fått se och uppleva Antarktis med egen båt. Jag är också stolt, oerhört tacksam och nöjd.

Om ett par dagar kommer Teresa, en del att göra innan dess! Då fortsätter färden norrut.

Milo

Lämnar Ushuaia!

Efter en vecka av förberedelser är vi redo att lämna Ushuaia på torsdag. Vi har handlat en massa mat, tankat en mängd diesel, och fixat diverse saker på båten. Linda och Anders har börjat bli hemmastadda i Artemisia II. Ett par dagar har det varit riktigt sommarvarmt! Men shortsen är undanpackade…

Vår första delsträcka går tillbaka till Puerto Williams i Chile. Det är bara en dagssegling dit. Om vi får dåligt väder det första dygnet på väg till Antarktis, och behöver en hamn på någon av de chilenska öarna, är det nödvändigt att vara inklarerad i Chile, annars kan vi inte gå dit. I Puerto Williams ska vi vänta på en bra väderlucka. Överseglingen kommer att ta cirka en vecka.

Att vara så nära Antarktis känns overkligt. Jag kan inte begripa att vi kanske är där snart. Och jag skriver kanske, för fortfarande kan allt hända. Men vi har bra förutsättningar.  

Tyvärr har jag fått veta av andra seglare att en del av de fritidsbåtar som tar sig till Antarktis inte följer de regler och lagar som finns. De tar med sig husdjur, de slänger sitt avfall överbord och de respekterar inte de historiska platser som finns. Många tar inte reda på vad som gäller. Men lagen säger till exempel att söder om 60:e breddgraden får inget gå överbord. Inga sopor, inget toalettavfall, inget gråvatten (smutsvatten). Ingenting ruttnar eller försvinner på Antarktis. Några av de segelbåtar som gör charterresor ner har skrivit ihop en liten broschyr. Där står bland annat att de beräknar 8 liter sopor per vecka och person. Och detta måste man kunna förvara. Det ska bli intressant att se hur många liter vi skapar!

Jag hoppas att vi ska kunna vara på Antarktis i två, helst tre veckor, och vara tillbaka i Ushuaia i slutet av februari. Innan dess kan jag inte kommunicera med omvärlden, så skriver jag ingenting här på de närmaste två veckorna, så har vi kommit iväg!

Håll tummarna….

Milo

Ushuaia, Argentina

Hej!

Efter nästan 2½ månad i chilenska Patagonien är jag nu i Ushuaia, Argentina. Magnus och jag har seglat lika långt som det är från norr till söder i Sverige. Området består av bergskedjor, glaciärer, oräkneliga öar och massor av kanaler där man kan segla. En storslagen natur där det inte finns många tecken på mänsklig aktivitet. En handfull samhällen, lite fiskebåtar, ett och annat kryssningsfartyg, men inte mycket mer. En vildmark. På många av de öar vi passerade har det aldrig varit en människa mer än vid strandkanten. Det är nämligen omöjligt att ta sig fram! Växtligheten är så tät att det inte går. Då kanske man kan misstänka att det regnar en del. Just precis. Och Patagonien är ökänt för sina snabba väderförändringar, där en lugn dag kan bli full kuling på en halvtimme eller mindre.

Att segla här påminner lite om skärgårdssegling. Man lägger till i en vik för natten. Fast det är mer jobb här. Först lägger man i sitt ankare. Sen ror man in med minst två, ofta fyra långa linor till land. Detta gör man för att skydda sig mot de snabba vindförändringarna som sker och för så kallade williewaws, kastvindar som kan komma nedför bergen.

Den första tiden hade vi ovanligt bra väder; inga hårda vindar, uppehåll och en hel del sol! Det hör inte till vanligheterna. Det var bara att njuta. På vår färd till en av de största glaciärerna, Pío XI, hade vi en klarblå himmel och nästan vindstilla. Glaciären var otroligt mäktig.

Vi har fått många besök av delfiner på vägen. Pingviner har simmat i vattnet, sälar har lekt. Albatrosser har följt oss, labbar har försökt landa på solpanelen. Och naturen runt oss var mäktig. Vi kände oss privilegierade som fick se allt det vackra.

Efter cirka halva tiden blev det klassiskt väder; mycket regn och mycket vind. Vi låg inblåsta i en vik i sju dagar! Det kom till och med snö och hagel ner från himlen! Då var det skönt att ha värmaren på…

Ibland hade vi åter dagar då det inte regnade hela tiden. En gång, när molnen åter hopade sig och släppte ner tunnor av vatten på oss undrade jag stillsamt hur indianerna, som bodde här förut, hur stod de ut? De bodde i hyddor, hade inte mycket kläder på kroppen, men överlevde i detta klimat. Ja, det vill säga tills européerna kom. Efter det hade de inte en chans. De utrotades på drygt femtio år. Det var skottpengar på dem, man utsatte dem för sjukdomar de aldrig varit i närheten av, och slog sönder deras samhällen.  

Vädret här är inte nådigt, och det gäller att anpassa sig. Det krävs en del tålamod och uthållighet. Men jag anser i alla fall att detta är en del av världen som tillhör det mäktigaste i sin storslagenhet.

Att vara helt frånkopplad alla nät och telefoner ger andra perspektiv på tillvaron. Man lever mycket mer här och nu. Men när målet började närma sig dyker den andra verkligheten upp igen. Utan kreditkort och plånbok var jag ju. Har fått låna pengar av Magnus så jag kan klara mig tills Linda och Anders kommer med nytt kort. Min skuld till Torbjörn (min sambo) har växt. Nå, det löser sig, men ställer till extra problem.

Efter att ha duschat, ätit gott och sovit tog jag datorn för att åter komma i kontakt med min omgivning. Trodde jag. Datorn var död. Det hade hänt en gång förut med den som jag fick när min första dator dog. Då botades den med ett nytt minneskort. Hoppades att det skulle vara samma problem, fast det verkade skumt. Det visade sig att datorn var bortom all räddning. Därför har detta inlägg dröjt! Nu får jag lita på den första datorn, som kunde väckas till liv. Ingen aning hur länge den håller! Tyvärr är jag beroende av en dator, för sjökort, tidvattentabeller, kunna skriva artiklar och mycket annat. (Visst har jag papperssjökort, men datorn är till stor hjälp). Jag har förlorat mejladresser och mejl, så om du har skickat till mig och inte fått svar vet du vad det beror på! 

Jag är lite trött efter Patagonien. Men nöjd. Ska försöka se till att få lite vila också mellan jobben som alltid ska göras på båten.

I mellandagarna kommer min nästa besättning. Då är det upp till vädergudarna ifall vi kan sätta segel och bege oss till Antarktis.

 

Milo

Lämnar Puerto Montt

Hejsan!

 

Det blev inte den 15/10 som vi lämnade Valdivia, men däremot dagen efter. Det var ett känslomässigt farväl till alla de människor som jag hade lärt känna under min tid där. När vi kom ut på havet var det inte mycket vind, så vi gick för motor för att kunna hinna fram i tid. Vinden kom under natten, och ju längre söderut vi kom, desto mer svall fick vi, från två andra håll än där vinder kom. Jag har aldrig varit med om att Artemisia II har rullat så mycket! Det var tre olika vågsystem som påverkade henne, och vår tillvaro blev långt ifrån behaglig. Det hela blev inte bättre av att besättningen var vingklippt. Magnus hade ganska ont i ryggen, och jag drabbades av feber! Vi kämpade med tillvaron, men skrattade ofta åt synen av varandra.

Trots detta lyckades vi komma in i Canal Chacao i rätt tid. Man måste gå med tidvattnet, annars har man inte en chans att komma igenom. Vi gled igenom i lite vind (men med motor) i 11 knops fart! Och efter två dygn till havs la vi till i Puerto Montt.

Att långsegla innebär bland annat att vid i princip varje hamnstopp finns det reparationer som behöver göras. Många saker som tillverkas för marint bruk håller inte när man använder det under en längre tid. Tråkigt men sant. Denna gång var det inte så mycket, men en allvarlig detalj gick sönder denna gång; bombeslaget vid masten (en bult som håller fast bommen på masten) hade lossnat. När vi upptäckte det satt den halvt kvar, men var omöjlig att få varken ut eller in. Låsringarna som skulle hålla den på plats var borta. Det innebar att vi inte kunde använda storseglet.

I Puerto Montt lyckades vi hitta en bult som passade, vilket var en himla tur. Vi njöt av alla vackra saker som görs i alpacka-ull, och har köpt mer än vi tänkte från början... Koftor, vantar, strumpor, halsdukar och innetofflor. Materialet är helt enastående!

Sista dagen innan avfärd åkte vi in till stan för att handla det sista. Jag tog ut pengar för att betala hamnavgift och diesel. När jag sen skulle betala i mataffären slog "blixten" ner. Plånboken var borta. Pengar, kreditkort och andra viktiga saker plus annat som betydde mycket. Detta får ganska stora konsekvenser för mig, och jag är, minst sagt, ganska sänkt. I morgon (23/10) seglar vi trots allt vidare söderut. Nästa gång jag kommer i kontakt med ett nätverk är i december. Tills dess kommer vi att segla i Patagonien.

 

Milo

 

 

Tiden i Valdivia

Hej!

 

Kalendern visade att jag varit här i nästan två månader. Men det känns inte så. Ett par veckor kanske, inte mer! Mitt första intryck när jag kom, att jag skulle trivas här, stämde. Varje dag har jag möts av leende människor på båtklubben. Det finns anställd personal på klubben, och de är de har hjälpt mig med allt jag bett om. På min stapplande spanska har konversationerna rört sig från "var kan jag köpa en fotogenlampa" till mapucheindianernas hungerstrejk. Jag har långsamt prickat av de cirka 40 saker som stod på min åtgärdslista (!). Dels finns det alltid, alltid saker som måste lagas, men båten skulle också förberedas för kallare klimat. Jag har inte varit ensam utländsk båt; en holländsk, en belgisk, en svensk och en engelsk har också legat här. Den belgiska kommer dock att stanna i Valdivia, ägarna, Nadine och Marc, har köpt hus och tänker stanna i Chile. Jag har fått se en makalöst vacker natur, en aktiv vulkan, karneval och ätit den godaste chokladmousse som någonsin gjorts! Den tillagades av Nadine.

Våren började komma, solen värmde och det regnade inte så ofta längre. Och så kom dagen då Magnus, min nästa besättning, stod på bryggan. Han hade en tung packning... Och huvudanledningen var de reservdelar och annat som han hade med sig till båten. Det fanns också en sak till mig; Ahlgrens bilar!!

Ett par jobb hade fått vänta tills det fanns fyra händer ombord, och de var vi tvungna att göra innan vi kunde segla iväg. En dag åkte vi tillsammans med Marc och Nadine för att handla mat. De hade en bil, och vi skulle aldrig få hem alla kassar utan den! Magnus och jag hade gjort en inköpslista som skulle hålla oss mätta i över två månader. I Patagonien finns inte många ställen att handla mat på, så vårt förråd måste räcka hela vägen. Det blir ganska stora kvantiteter... 25 liter mjölk (den behöver inte kylas), 20 burkar majs och 8 burkar jordnötssmör är bara några exempel.  

Vi följde väderprognosen som inte var det vi önskade. Vinden var sydlig och stark, upp till kulingstyrka. Vi ska ju söderut. Bägge började känna en liten frustration över att inte kunna se när vi skulle kunna sticka, vinden ville inte vända. Men nu verkar det finnas en lucka på fredag (15/10). Så vi hoppas kunna segla iväg då. Första etappen blir till Puero Montt. Det är knappt 200M dit. Vi kommer troligen att stanna på vägen för att kunna gå igenom Canal Chacao i rätt tid. Det är nämligen väldigt starka strömmar där, upp till åtta knop, så man måste gå igenom med tidvattnet, inte emot.

Håll tummarna för att vinden vänder och att vi kan börja segla mot Patagonien på fredag!

 

Milo