Föreläsning

Hej!

 

Torsdagen den 24 november kommer jag att hålla en föreläsning om min resa.

Det hela går av stapeln på ABF-huset, Sveavägen 41.

Klockan 18.30.

 

Välkomna!!

Milo

 

Hemma igen

Hej alla!

 

Först, ett stort TACK till alla som stod på bryggan när jag kom in till Stockholm! Det var omtumlande, och jag önskar att jag hade haft mer tid för var och en av er. Men det får bli senare!

Den närmsta tiden kommer jag långsamt att flytta tillbaka på land. Försöka landa, acklimatisera mig… men inte för mycket! Jag ska också skriva färdigt min bok om denna otroliga resa som nu ligger bakom mig.

 

Jag kommer att fortsätta använda bloggen. Inte så ofta kanske, men skriva lite om hur allting går och vad som händer.

 

Milo

Snart i Stockholm

Hej!

 

Jag kommer till Liljeholmens båtklubb på fredag den 9:e klockan 15.00 (cirka!).

Båtklubben ligger inte på Liljeholmen, utan under Liljeholmsbrons brofäste vid Hornstull.

 

Milo

En liten bit kvar

Hej alla!

Just nu är jag i Kalmar. Det blev en väntan i Ystad på att en seg kuling skulle blåsa färdigt. Och när den var över blåste det inte mycket alls! Den stora behållningen i Ystad var ett möte med en av Torbjörns kusiner; Ingrid. Inte nog med att hon är en härlig person, jag fick njuta av en dusch! Utan att bli skållad eller djupfryst, utan att vattnet tog slut med schampo i håret, utan att strålen var som tusen nålar mot kroppen.

Här i Kalmar väntar vi också på vind. Planen är att segla vidare på lördagkväll, mot Stockolms skärgård. Där ska vi stanna till hos en vän innan vi fortsätter sista sträckan hemåt. Men en titt på vädret idag visar att det kanske ska blåsa helt fel och lite mycket i mitten av veckan. Så jag kan inte säga nu vilken dag det blir. Det allra troligaste är nog fredag eller lördag. Jag återkommer med mer exakt tid. Platsen vet jag i alla fall! Jag kommer att lägga till vid Liljeholmens båtklubb, samma plats som jag lämnade Stockholm på. Den ligger inte på Liljeholmen, utan under brofästet på Liljeholmsbron vid Hornstull.

 

Vi ses snart!

Milo

På svensk mark

Hej!

 

Seglingen från Tyskland blev inte så mycket segling. Det blev att leka motorbåt. Den lilla vind som skulle ha kommit uteblev. Istället hade vi dålig sikt för det mesta, en del regn och himlen lystes upp av otaliga blixtrar, dock inte för nära. Ibland var havet helt spegelblankt. Tidvis var det mycket trafik, på sträckan mellan Rödby och Puttgarden fick man kryssa sig mellan de stora fartygen.

Vi närmade oss land, men såg det inte. Det var helt inbäddat i dimma. Nå, vi ser väl när vi kommer närmare, tänkte jag. Men det gjorde vi inte. När vi har ett par sjömil kvar till Ystad la sig en tät bomull över land och hav. Långsamt gick vi närmare med hjälp av radar och datorns ”plotter”. När vi plötsligt skymtade muren utanför småbåtshamnen var det högst 50 meter dit. Jag behövde samla lite mod innan jag tog in båten i ”ingenting”. Men vi kom i land utan några missöden!

Vi seglar vidare norrut på söndag, nästa stopp blir Kalmar. Därifrån fortsätter vi mot Stockholms skärgård. In till Stockholm kommer jag om en dryg vecka eller lite till, som alltid; beroende på vindarna. När jag vet exakt var och när det blir så skriver jag det här!

 

Milo

Vidare hemåt

Hej igen!

 

Fyra dagar tog det till Cuxhaven. Vi har haft bra vind och solen har lyst en hel del. Seglingen över Nordsjön denna gång var som att segla på en räkmacka om man jämför med när Torbjörn och jag tog oss åt andra hållet för drygt två år sedan. Det enda orosmolnet var de ständigt återkommande fiskebåtarna. De är fullständigt oberäkneliga, man kan aldrig räkna ut vart de är på väg, för de ändrar rikting hela tiden. Och när de fiskar ska man väja för dem. De kunde ligga stilla en lång stund för att sen plötsligt starta motorn och ha kurs rakt mot oss med sina långa armar utstickande på bägge sidor för att tråla.

I Cuxhaven finns en underbar butik. Det är en helt vanlig livsmedelsbutik, men den stora skillnaden är att allt är ekologiskt! Man slipper, som hemma, att leta efter miljövänligare varor i affären eller behöva gå till olika ställen. Här går man bara in och handlar det man behöver. Underbart!

Vi stannar troligen här till på söndag. Då fortsätter vi genom Kielkanalen och sen vidare mot Ystad. Hela den sträckan kommer att ta cirka fyra till fem dagar, lite beroende på vind och slussöppningstider. Så nästa gång jag skriver här kommer jag att vara tillbaka i Sverige.

 

Milo

Seglar vidare

Hej alla!

 

Förhoppningsvis kommer vi att lämna Brighton imorgon (lördag). Tre olika väderkällor säger lagom vind för att ta sig ut ur den här hamnen, en säger ”för mycket vind”… Vi hoppas att majoriteten har rätt!

Vi är tre ombord nu, vår vän Lennart kom för ett par dagar sedan. Seglatsen kommer att gå till Cuxhaven i Tyskland (tar fyra till fem dagar), och sen vidare genom Kielkanalen.

Medan vi har varit här var det en Fair Trade-marknad på torget. Det var roligt att se så många människor där. Nu behöver vi egentligen ingenting, men vi köpte en underbart vacker och mjuk filt, gjord i Indien.  Det kan ju bli kallt i vinter…

 

TILL Ester, Milo, Pepe och pappa: Mejla mig på milo.segla@home.se, kanske kan vi ses när jag kommer till Ystad!

 

Vi hörs snart igen!

Milo

Tillbaka i Brighton

Seglatsen från Faial började med att vi tog oss nästan rakt norrut istället för att segla rakt mot Engelska kanalen. Men norrut skulle vinden finnas. Och det gjorde den också. Inte så mycket, men ändå. Det blev många dagar med svaga vindar. När den dog använde vi oftast motorn istället, fast inte alltid. Det gäller att ha diesel kvar på slutet också! Så ibland låg vi och drev i väntan på vind. Det är tålamodsprövande, detta att vänta på vind. Men vi kom framåt, om än ibland i långsam takt. Solen sken, vinden var varm och behaglig, det gick ingen nöd på oss!

Vi såg en hel del valar på vägen, framför allt den första veckan. De var alltid en bit bort, så att se vilken sort de var kunde vi inte. En silvertärna kom och satte sig på bommen ett par timmar för att vila. Och delfiner hälsade på ibland. Jag kommer att sakna dem.

I och med att Torbjörn kom till båten blev också det faktum att jag är på väg hem väldigt påtaglig. Jag ska vara ärlig och säga att det är något jag inte odelat ser fram emot. Många tankar om detta har ramlat runt i mitt huvud under denna etapp.

När vi hade varit ute i en dryg vecka kom det moln, som blev regn, som blev dimma. Dimma är faktiskt något av det värsta jag vet till havs. Vi hade bra vind samtidigt, så vi forsade fram i en omgivning av bomull. Det tog nästan tre dygn innan molnen lättade.

Vi började möta fler och fler fartyg och fiskebåtar. Det var uppenbart att vi närmade oss mer trafikerade vatten. Och en dag lämnade vi Atlantens djupa hav och kom in på ”grunt vatten”, bara ett par hundra meter. Det kändes sorligt.

Vår privata ”meteorolog” Helge (på kortvågsradion) började prata om stora lågtryck över England som skulle ge ganska mycket vind. Riktningen var sydväst, vilket innebar att den skulle blåsa mot land. Att ta sig in i hamn med stark pålandsvind är inte det allra bästa. Vi började räkna och beräkna. Diesel och sjömil. Det blåste väldigt lite, vinden skulle inte hjälpa oss mycket. Den starka vinden skulle komma på söndagen, vi borde hinna om vi gick en hel del för motor. Väl inne i Engelska kanalen hade vi god hjälp av tidvattnet åt ena hållet, som puttade på Artemisia II så hon gjorde upp till nio knop! Å andra sidan gjorde vi som sämst 2,5 knop när tidvattnet gick åt andra hållet…

Vi kom in till Brighton tidigt i lördags morse. Och redan på eftermiddagen började vinden öka på ordentligt. Och idag, söndag, kan man väl säga att det känns skönt att inte vara ute i kanalen…

Om ett par dagar kommer Lennart, en vän som ska segla med oss över Nordsjön. Sen är det bara en bra väderprognos som behövs. Denna gång ska seglingen över detta hav bli angenämare än för två år sedan!

 

Milo  

Mot England!

Man kan stanna länge på Azorerna. Det tar inte många dagar förrän man känner ett allmänt välmående. Jag har lärt känna två gamla vänner till Magnus (som seglade med mig i Patagonien), Duncan och Ruth. De driver sen många år Mid Atlantic Yacht Service i Faial. De arbetade bägge på olika segelbåtar förut, men bestämde sig för att slå sig ner här. Jag blev hembjuden till deras hus, som ligger på andra sidan ön. När jag stod där och tittade ut över den vilda trädgården, korna nedanför, och det oändliga havet, funderade jag på om jag någonsin har sett en vackrare plats att bo på. Tror inte det. De erbjöd mig att vara där och skriva på min bok. Det lät som ett bra förslag. Stilla och inget som skulle ta min uppmärksamhet. Nå, visst fick jag lite skrivet, men jag drogs hela tiden ut till utsikten, hängmattan och katterna!

Det är lite intressant, det här med tid. När Torbjörn (min sambo) kom så dröjde det inte länge förrän det kändes som om vi hade setts ganska nyligen. Han hade ett lite högre tempo än jag, men han acklimatiserade sig fort. Vi har bland annat åkt till grannön Pico, där det finns ett berg som är cirka 2 300 meter högt. Även om vi inte tog oss till toppen hade vi en fantastisk utsikt.

Nu är det trots allt dags att ge oss av. Men det kan bli en lite påfrestande segling till England. Vi har väntat ett tag på att vinden ska blåsa från ett annat håll än nord. Men det har den ingen lust med. Och den senaste prognosen är att det Azoriska högtrycket flyttar sig mot England, vilket innebär att vi inte får mycket vind alls. Det kan bli dagar av väntan på vind där ute. Nå, vi kan inte heller ligga kvar här i två veckor till! Så vi släpper förtöjningarna på fredag. Normalt ska det ta två veckor till England, men vi får väl se hur många dagar det tar…

 

Jag blir alldeles glad över de kommentarer jag får på bloggen! De betyder mycket.

 

Milo

Efter 36 dygn...

...är jag åter på landbacken. Närmare bestämt i Horta på ön Faial på Azorerna. Både Artemisia II och jag kom fram hela, dock kanske inte så rena. Men nu har vi bägge fått en härlig dusch.

Seglingen från Vitória började med lite sömn i två dygn. En bit utanför kusten finns ett stort grundområde där det är gott om fisk. Och fiskebåtar hade jag fått veta. Dom och deras fiskenät vill man inte komma för nära. Jag spanade och spanade, men inte såg jag några fiskebåtar. Men mycket annan trafik. Väl ute på djupt vatten med mindre risk för andra båtar kunde jag få lite mer vila. När jag seglar ensam försöker jag sova en del på dagtid för att vara vaken på natten. Den rutinen fick jag snabbt glömma. Det var så varmt på dagarna att det var helt omöjligt att sova. Vissa nätter var det inte mycket svalare.  Vinden var sydostlig, alltså medvind, och vi gjorde bra distans nästan varje dag de första veckorna.  Men så ska man igenom Inter Tropical Convergence Zone (ITCZ), eller som den också kallas; dolldrums. Den ligger norr om ekvatorn, och där möts de nordliga och sydliga vädersystemen. Området är omtalat för sina ibland stora stiltjebälten och häftiga regn- och åskskurar.  Jag fick en del regnskurar, men bara ett åskoväder. När jag trodde att jag var igenom började det regna lite. Men detta regn ökade på sig och var det blötaste regn jag varit med om. Jättedroppar som ramlade ner i 24 timmar utan avbrott. Och ingen vind. Tur att jag hade en del diesel. Men sen klarnade himlen framför mig. Jag var igenom. Och där, på andra sidan dolldrums, blåser det från nordost. Eftersom jag skulle norrut blev det åter ett liv på snedden, som seglingen till Valdivia i Chile. Rent statistiskt ska det mest blåsa ganska bra, lite för bra för segling i bidevind. Förberedde mig mentalt för detta, men det blev nästan bara behagliga vindar!

Varje dag hade jag kontakt med det skandinaviska nätverket för seglare på kortvågsradion. Jag fick en väderprognos av Helge och kunde både få och skicka hälsningar till Torbjörn och andra som visste om nätverket. Gillar min radio.

När jag hade bara drygt 300 sjömil kvar kom jag in i ett stiltjebälte och fick gå för motor i 30 timmar! Men sen kom äntligen lite vind. Fast den sista biten fram till Horta fick motorn hjälpa till igen, den svaga vind som fanns kom rakt framifrån.

Denna etapp gick snabbare än jag beräknat. Om knappt tre veckor kommer Torbjörn (min sambo) hit, och vi ska segla hem till Stockholm tillsammans.

Min resa börjar ta slut. Det är mycket blandade känslor. Längtar tillbaka till Centralamerika, längtar tillbaka till Antarktis och Patagonien. Ler så fort mina tankar går dit! Försöker att inte tänka för mycket på hemkomsten ännu, utan leva här och nu. Några har redan frågat när jag kommer till Stockholm. Det blir i första halvan av september. Lovar att tala om mer exakt när jag närmar mig!

Milo