Lämnar Puerto Montt

Hejsan!

 

Det blev inte den 15/10 som vi lämnade Valdivia, men däremot dagen efter. Det var ett känslomässigt farväl till alla de människor som jag hade lärt känna under min tid där. När vi kom ut på havet var det inte mycket vind, så vi gick för motor för att kunna hinna fram i tid. Vinden kom under natten, och ju längre söderut vi kom, desto mer svall fick vi, från två andra håll än där vinder kom. Jag har aldrig varit med om att Artemisia II har rullat så mycket! Det var tre olika vågsystem som påverkade henne, och vår tillvaro blev långt ifrån behaglig. Det hela blev inte bättre av att besättningen var vingklippt. Magnus hade ganska ont i ryggen, och jag drabbades av feber! Vi kämpade med tillvaron, men skrattade ofta åt synen av varandra.

Trots detta lyckades vi komma in i Canal Chacao i rätt tid. Man måste gå med tidvattnet, annars har man inte en chans att komma igenom. Vi gled igenom i lite vind (men med motor) i 11 knops fart! Och efter två dygn till havs la vi till i Puerto Montt.

Att långsegla innebär bland annat att vid i princip varje hamnstopp finns det reparationer som behöver göras. Många saker som tillverkas för marint bruk håller inte när man använder det under en längre tid. Tråkigt men sant. Denna gång var det inte så mycket, men en allvarlig detalj gick sönder denna gång; bombeslaget vid masten (en bult som håller fast bommen på masten) hade lossnat. När vi upptäckte det satt den halvt kvar, men var omöjlig att få varken ut eller in. Låsringarna som skulle hålla den på plats var borta. Det innebar att vi inte kunde använda storseglet.

I Puerto Montt lyckades vi hitta en bult som passade, vilket var en himla tur. Vi njöt av alla vackra saker som görs i alpacka-ull, och har köpt mer än vi tänkte från början... Koftor, vantar, strumpor, halsdukar och innetofflor. Materialet är helt enastående!

Sista dagen innan avfärd åkte vi in till stan för att handla det sista. Jag tog ut pengar för att betala hamnavgift och diesel. När jag sen skulle betala i mataffären slog "blixten" ner. Plånboken var borta. Pengar, kreditkort och andra viktiga saker plus annat som betydde mycket. Detta får ganska stora konsekvenser för mig, och jag är, minst sagt, ganska sänkt. I morgon (23/10) seglar vi trots allt vidare söderut. Nästa gång jag kommer i kontakt med ett nätverk är i december. Tills dess kommer vi att segla i Patagonien.

 

Milo