Ushuaia, Argentina

Hej!

Efter nästan 2½ månad i chilenska Patagonien är jag nu i Ushuaia, Argentina. Magnus och jag har seglat lika långt som det är från norr till söder i Sverige. Området består av bergskedjor, glaciärer, oräkneliga öar och massor av kanaler där man kan segla. En storslagen natur där det inte finns många tecken på mänsklig aktivitet. En handfull samhällen, lite fiskebåtar, ett och annat kryssningsfartyg, men inte mycket mer. En vildmark. På många av de öar vi passerade har det aldrig varit en människa mer än vid strandkanten. Det är nämligen omöjligt att ta sig fram! Växtligheten är så tät att det inte går. Då kanske man kan misstänka att det regnar en del. Just precis. Och Patagonien är ökänt för sina snabba väderförändringar, där en lugn dag kan bli full kuling på en halvtimme eller mindre.

Att segla här påminner lite om skärgårdssegling. Man lägger till i en vik för natten. Fast det är mer jobb här. Först lägger man i sitt ankare. Sen ror man in med minst två, ofta fyra långa linor till land. Detta gör man för att skydda sig mot de snabba vindförändringarna som sker och för så kallade williewaws, kastvindar som kan komma nedför bergen.

Den första tiden hade vi ovanligt bra väder; inga hårda vindar, uppehåll och en hel del sol! Det hör inte till vanligheterna. Det var bara att njuta. På vår färd till en av de största glaciärerna, Pío XI, hade vi en klarblå himmel och nästan vindstilla. Glaciären var otroligt mäktig.

Vi har fått många besök av delfiner på vägen. Pingviner har simmat i vattnet, sälar har lekt. Albatrosser har följt oss, labbar har försökt landa på solpanelen. Och naturen runt oss var mäktig. Vi kände oss privilegierade som fick se allt det vackra.

Efter cirka halva tiden blev det klassiskt väder; mycket regn och mycket vind. Vi låg inblåsta i en vik i sju dagar! Det kom till och med snö och hagel ner från himlen! Då var det skönt att ha värmaren på…

Ibland hade vi åter dagar då det inte regnade hela tiden. En gång, när molnen åter hopade sig och släppte ner tunnor av vatten på oss undrade jag stillsamt hur indianerna, som bodde här förut, hur stod de ut? De bodde i hyddor, hade inte mycket kläder på kroppen, men överlevde i detta klimat. Ja, det vill säga tills européerna kom. Efter det hade de inte en chans. De utrotades på drygt femtio år. Det var skottpengar på dem, man utsatte dem för sjukdomar de aldrig varit i närheten av, och slog sönder deras samhällen.  

Vädret här är inte nådigt, och det gäller att anpassa sig. Det krävs en del tålamod och uthållighet. Men jag anser i alla fall att detta är en del av världen som tillhör det mäktigaste i sin storslagenhet.

Att vara helt frånkopplad alla nät och telefoner ger andra perspektiv på tillvaron. Man lever mycket mer här och nu. Men när målet började närma sig dyker den andra verkligheten upp igen. Utan kreditkort och plånbok var jag ju. Har fått låna pengar av Magnus så jag kan klara mig tills Linda och Anders kommer med nytt kort. Min skuld till Torbjörn (min sambo) har växt. Nå, det löser sig, men ställer till extra problem.

Efter att ha duschat, ätit gott och sovit tog jag datorn för att åter komma i kontakt med min omgivning. Trodde jag. Datorn var död. Det hade hänt en gång förut med den som jag fick när min första dator dog. Då botades den med ett nytt minneskort. Hoppades att det skulle vara samma problem, fast det verkade skumt. Det visade sig att datorn var bortom all räddning. Därför har detta inlägg dröjt! Nu får jag lita på den första datorn, som kunde väckas till liv. Ingen aning hur länge den håller! Tyvärr är jag beroende av en dator, för sjökort, tidvattentabeller, kunna skriva artiklar och mycket annat. (Visst har jag papperssjökort, men datorn är till stor hjälp). Jag har förlorat mejladresser och mejl, så om du har skickat till mig och inte fått svar vet du vad det beror på! 

Jag är lite trött efter Patagonien. Men nöjd. Ska försöka se till att få lite vila också mellan jobben som alltid ska göras på båten.

I mellandagarna kommer min nästa besättning. Då är det upp till vädergudarna ifall vi kan sätta segel och bege oss till Antarktis.

 

Milo