I början av vår segling, i södra Argentina, önskade Teresa att det skulle bli varmare. Jag såg också fram emot det. Och jösses, vi fick mer än vi önskade! Efter cirka en veckas segling norrut kom vi in i tropikerna, och plötsligt var det så varmt att vi hade svårt att sova. Det gick inte att sitta ute i solen några långa stunder. På nätterna fick vi dock lite svalka. Vinden kan ju ge det också, förstås. Svalka alltså. Om den blåste vill säga. Många dagar var det dåligt med den varan. Och den vind som kom var oftast från nordost, precis dit vi skulle. Nå, vi kom i alla fall framåt, även om det var motorn som fick hjälpa till ibland. Efter två veckor började vi närma oss Brasiliens största oljefält med cirka 100 oljeplattformar. Vi ville inte gå igenom det, men det var oklart exakt var det största fältet låg. Varken sjökort eller guidebok gav ett bra svar. Vi skulle i alla fall ändra kurs lite och gå norrut. Då passade vinden på att vända den också, till nord. Ibland undrar man om vädergudarna har extra roligt. Vi fortsatte tålmodigt att kryssa.
Ibland befinner man sig verkligen på fel plats på fel tid. För vi kom i vägen för en bogserbåt med ett släp på 13 sjömil (23 km)!!! För att inte vara i vägen fick vi först gå rakt västerut och sen österut. Men inte kom vi norrut på hela den dagen! Vi var ur vår planerade kurs, och plötsligt var hela oljefältet bara där. Valet stod mellan att segla tillbaka en bra bit eller gå igenom. Jag valde att ta oss mellan ett oräkneligt antal lysande skelett i mörkret. Vi kom ut på andra sidan och hade bra vind för en gångs skull! Men den varade inte så länge, snart kryssade vi igen. Det började bli lite påfrestande att nästan aldrig få ha vinden från rätt håll. Fast ändå, till slut började vi närma oss Vitória. När vi hade drygt ett dygn kvar fick vi en stark motström och en stark motvind. Denna kombination gjorde att vi faktiskt inte kom framåt. Att det skulle vara lite strömt visste jag, men inte så stark. Gissar att det var vinden som ställde till det. Jag hade ingen lust att segla bakåt, vi hade kämpat så att komma dit vi var. Så jag startade motorn. Vi gjorde 2½ knop… Vi hade 80 sjömil kvar. Jag räknade timmar och diselåtgång. Vi hade kört ganska mycket för motor under vår färd. Skulle inte strömmen släppa sitt grepp skulle vi inte ha tillräckligt med diesel att gå för motor hela vägen. Men, vinden avtog, och då minskade också strömmen.
Efter 19 dagar kom vi fram till Vitória. Vi har nu varit här i tre dagar, och äntligen är alla inklareringspapper klara… Proceduren här är faktiskt den mest byråkratiska och tidskrävande jag hittills varit med om. Suck. Men nu kan vi ägna oss åt annat! Teresa flyger hem om en dryg vecka. Jag stannar kvar minst en vecka efter att hon åkt. Den tiden ska jag mest ägna åt att förbereda mig för nästa etapp, som kommer att bli den längsta jag gjort ensam; 3 800 sjömil.
Milo