söndag 7 augusti 2011

Tillbaka i Brighton

Seglatsen från Faial började med att vi tog oss nästan rakt norrut istället för att segla rakt mot Engelska kanalen. Men norrut skulle vinden finnas. Och det gjorde den också. Inte så mycket, men ändå. Det blev många dagar med svaga vindar. När den dog använde vi oftast motorn istället, fast inte alltid. Det gäller att ha diesel kvar på slutet också! Så ibland låg vi och drev i väntan på vind. Det är tålamodsprövande, detta att vänta på vind. Men vi kom framåt, om än ibland i långsam takt. Solen sken, vinden var varm och behaglig, det gick ingen nöd på oss!

Vi såg en hel del valar på vägen, framför allt den första veckan. De var alltid en bit bort, så att se vilken sort de var kunde vi inte. En silvertärna kom och satte sig på bommen ett par timmar för att vila. Och delfiner hälsade på ibland. Jag kommer att sakna dem.

I och med att Torbjörn kom till båten blev också det faktum att jag är på väg hem väldigt påtaglig. Jag ska vara ärlig och säga att det är något jag inte odelat ser fram emot. Många tankar om detta har ramlat runt i mitt huvud under denna etapp.

När vi hade varit ute i en dryg vecka kom det moln, som blev regn, som blev dimma. Dimma är faktiskt något av det värsta jag vet till havs. Vi hade bra vind samtidigt, så vi forsade fram i en omgivning av bomull. Det tog nästan tre dygn innan molnen lättade.

Vi började möta fler och fler fartyg och fiskebåtar. Det var uppenbart att vi närmade oss mer trafikerade vatten. Och en dag lämnade vi Atlantens djupa hav och kom in på ”grunt vatten”, bara ett par hundra meter. Det kändes sorligt.

Vår privata ”meteorolog” Helge (på kortvågsradion) började prata om stora lågtryck över England som skulle ge ganska mycket vind. Riktningen var sydväst, vilket innebar att den skulle blåsa mot land. Att ta sig in i hamn med stark pålandsvind är inte det allra bästa. Vi började räkna och beräkna. Diesel och sjömil. Det blåste väldigt lite, vinden skulle inte hjälpa oss mycket. Den starka vinden skulle komma på söndagen, vi borde hinna om vi gick en hel del för motor. Väl inne i Engelska kanalen hade vi god hjälp av tidvattnet åt ena hållet, som puttade på Artemisia II så hon gjorde upp till nio knop! Å andra sidan gjorde vi som sämst 2,5 knop när tidvattnet gick åt andra hållet…

Vi kom in till Brighton tidigt i lördags morse. Och redan på eftermiddagen började vinden öka på ordentligt. Och idag, söndag, kan man väl säga att det känns skönt att inte vara ute i kanalen…

Om ett par dagar kommer Lennart, en vän som ska segla med oss över Nordsjön. Sen är det bara en bra väderprognos som behövs. Denna gång ska seglingen över detta hav bli angenämare än för två år sedan!

 

Milo  

3 kommentarer:

  1. Hej Milo,

    Måste kännas otroligt att redan vara vid England.. Inte långt kvar! Känner igen det där med alla tankar man har när man är på väg hemmåt och de bästa etapperna är över... Att ha en resa bakom sig är något man bär med sig hela livet, att ha resan framför sig är något som gör att man hela tiden ser fram emot något! En människa som du tror jag ska planera något nytt igen! Man ska aldrig ge upp förhoppningar och drömmar för att man är klar med en resa. Omställningen att komma hem är påtaglig och krävande men det kommer du greja galant, du har gjort ett enormt äventyr.

    Står gärna på bryggan när du kommer inseglande om du annonserar datum och cirka tid.

    Hoppas Nordsjön blir behaglig!

    Mvh
    Anders Wallentin

    SvaraRadera
  2. Anonym9/8/11

    Hallå
    Skönt att resan över atlanten gick bra trots allt. Hälsa T

    Vi längtar efter er!
    Kram Tina Christian mfl

    SvaraRadera
  3. Dear Milo,
    Glad to see you arrived okay in our not so peaceful island. We arrived in Dartmouth on the 5th after a 10 day trip from Angra Do Heroismo so we crossed somewhere in the western approaches.
    Have a safe and pleasant trip back home on your final leg.
    Yours
    Peter
    (Yacht Susan Ayu).

    SvaraRadera