Efter 36 dygn...

...är jag åter på landbacken. Närmare bestämt i Horta på ön Faial på Azorerna. Både Artemisia II och jag kom fram hela, dock kanske inte så rena. Men nu har vi bägge fått en härlig dusch.

Seglingen från Vitória började med lite sömn i två dygn. En bit utanför kusten finns ett stort grundområde där det är gott om fisk. Och fiskebåtar hade jag fått veta. Dom och deras fiskenät vill man inte komma för nära. Jag spanade och spanade, men inte såg jag några fiskebåtar. Men mycket annan trafik. Väl ute på djupt vatten med mindre risk för andra båtar kunde jag få lite mer vila. När jag seglar ensam försöker jag sova en del på dagtid för att vara vaken på natten. Den rutinen fick jag snabbt glömma. Det var så varmt på dagarna att det var helt omöjligt att sova. Vissa nätter var det inte mycket svalare.  Vinden var sydostlig, alltså medvind, och vi gjorde bra distans nästan varje dag de första veckorna.  Men så ska man igenom Inter Tropical Convergence Zone (ITCZ), eller som den också kallas; dolldrums. Den ligger norr om ekvatorn, och där möts de nordliga och sydliga vädersystemen. Området är omtalat för sina ibland stora stiltjebälten och häftiga regn- och åskskurar.  Jag fick en del regnskurar, men bara ett åskoväder. När jag trodde att jag var igenom började det regna lite. Men detta regn ökade på sig och var det blötaste regn jag varit med om. Jättedroppar som ramlade ner i 24 timmar utan avbrott. Och ingen vind. Tur att jag hade en del diesel. Men sen klarnade himlen framför mig. Jag var igenom. Och där, på andra sidan dolldrums, blåser det från nordost. Eftersom jag skulle norrut blev det åter ett liv på snedden, som seglingen till Valdivia i Chile. Rent statistiskt ska det mest blåsa ganska bra, lite för bra för segling i bidevind. Förberedde mig mentalt för detta, men det blev nästan bara behagliga vindar!

Varje dag hade jag kontakt med det skandinaviska nätverket för seglare på kortvågsradion. Jag fick en väderprognos av Helge och kunde både få och skicka hälsningar till Torbjörn och andra som visste om nätverket. Gillar min radio.

När jag hade bara drygt 300 sjömil kvar kom jag in i ett stiltjebälte och fick gå för motor i 30 timmar! Men sen kom äntligen lite vind. Fast den sista biten fram till Horta fick motorn hjälpa till igen, den svaga vind som fanns kom rakt framifrån.

Denna etapp gick snabbare än jag beräknat. Om knappt tre veckor kommer Torbjörn (min sambo) hit, och vi ska segla hem till Stockholm tillsammans.

Min resa börjar ta slut. Det är mycket blandade känslor. Längtar tillbaka till Centralamerika, längtar tillbaka till Antarktis och Patagonien. Ler så fort mina tankar går dit! Försöker att inte tänka för mycket på hemkomsten ännu, utan leva här och nu. Några har redan frågat när jag kommer till Stockholm. Det blir i första halvan av september. Lovar att tala om mer exakt när jag närmar mig!

Milo