Över Atlanten

Hej!

 

Cap Verde känns verkligen som en bit av Afrika. Hettan, människorna, atmosfären. Kvinnor som bär saker på huvudet, de färgglada kläderna och den annorlunda maten. Men också fattigdomen. Gatubarn som ber om mat. Efter ett par dagar här började vi köpa extra bröd, så vi kunde ge barnen det istället för pengar.

En dag tog vi en lokal färja över till São Antao, som är den största ön på Cap Verde. Vi hade bokat en guide med chaufför, och såg framför oss att vi skulle vara bland en mängd andra turister med kamera på magen. Men så blev det inte! Första halvan av turen hade vi sällskap av fyra personer som bara skulle få skjuss till en stad. Sedan var vi ensamma. Guiden var en kille på 21 år, som var ortoligt kunnig om både öns historia, naturen och allt annat vi kom på att fråga Ön är otroligt vacker. I rundturen ingick lunch, och den tillagades av en familj som bodde längst vägen. Det var ris, potatis, jams, bananer, brödfrukt och några småfiskar med huvud och allt. Gott och annorlunda! Vi kände oss väldigt glada efteråt att vi åkte till São Antao.

Vi hade höga förväntningar när vi ett par dagar senare tog en lokal buss till en, enligt vad vi hört, väldigt vacker plats med en badstrand. Vi blev avsläppta på en grusväg, och där stod vi. Inte en människa i sikte. Halvfärdiga hus i en liten by. Snabbt gjorde vi upp med chauffören en tid då vi skulle bli hämtade! Vi badade i alla fall, och under de timmar vi var där såg vi ett par andra människor. Vi tror att det har varit storstilade planer där som gått i kras.

Nu börjar det kännas att det är dags att ta sig över "det stora blå". Åtgärdslistan över vad som ska göras innan överfarten är nästan helt avbockad. Vi planerar att lämna São Vicente på torsdag. Överseglingen kommer att ta allt från knappt tre veckor till runt fyra, beroende på vindarna. Just nu ser det ut att vara lite dåligt med den varan. Men det kan ändra sig.

Vi hörs nästa år från andra sidan Atlanten!

Milo