Nu är jag tillbaka i Ushuaia efter att ha fått förmånen att få se Antarktis. Det är svårt att uttrycka ”hur det känns”. Jag tar det lite från början helt enkelt. Det startade med att vi fick vänta en vecka på en väderlucka för att ta oss över Drakens sund. Men den kom till slut, och vi fick en behaglig segling söderut. Väl på Antarktis har vi seglat (nå, gått för motor; antingen blåste det mycket så vi låg still eller nästan ingen vind alls) till sju olika ankringsplatser. Där fick jag återse pingvinerna, dessa underbara fåglar. Tiden var perfekt, de hade ungar, både riktigt små och större som provade att lämna boet. Länge kunde vi bara stå där och titta på pingvinerna. Bara man rörde sig försiktigt och långsamt verkade de inte bry sig, utan fortsatte med det de höll på med. De lockar fram glädje hos de flesta människor som möter dem. Vi har sett valar, sälar och sjölejon. Vår omgivning var kantad av höga berg och isberg i alla olika former och storlekar. Ju längre söderut vi kom desto mer is i vattnet. Vi fick kryssa fram mellan isberg och isbitar. Då var det skönt att ha en stålbåt! Ofta stod vi bara tysta och försökte insupa det vi såg, ord kändes överflödiga. Det är en magisk del av vår värld.
Men också en av de sårbaraste. På grund av kylan och det torra klimatet förmultnar ingenting. Slänger man ett bananskal på isen finns det kvar. I åratal. Det finns ett antal kryssningsfartyg som bär med sig många turister. De flesta av dem följer dock de stränga regler som finns när det gäller utsläpp och hur man beter sig på Antarktis. Dessa regler gäller tyvärr inte mindre segelbåtar, och jag har både hört och sett mycket som gör mig arg och bekymrad. De flesta andra seglare jag mött har ansett att det lilla de släpper ut inte gör något. Så de slängde matavfall överbord och släppte ut både sitt smutsvatten och toalettavfall utan att blinka.
Vår vistelse i Antarktis grumlades av att Anders blev sjuk under överfarten. Trots antibiotika från skeppsapoteket blev han inte bättre. Hans allmäntillstånd var inte bra, men vi hoppades hela tiden att det skulle vända. En dag, när vi var i Paradise Bay, blev han tydligt sämre. Anders var riktigt sjuk, och jag bestämde att vi måste få honom till sjukhus. Vi hade tur, Almirante Brown, en argentinsk forskningsstation, låg där, och jag pratade med dem. De började organisera en transport, och med hjälp av en chilensk forskningsstation i närheten, och ett chilenskt militärfartyg transporterades Anders till South Shetland Islands och därifrån med flyg till Punta Arenas. Anders hade både lunginflammation och blodförgiftning, så det var tur att han kom till sjukhus. Han är hemma nu.
Det blev dags för Linda och mig att ta oss över Drakens sund igen. Vi låg och väntade i drygt en vecka på ett väderfönster. När vi till slut gav oss av var det inte den bästa väderprognosen, men tillräckligt bra. När vi korsade 60:e breddgraden (gränsen för Antarktis vatten) tömde vi ut vårt smutsvatten och toa-avfall. Vi hade lyckats med att inte släppa ut någonting alls under vår vistelse i Antarktis.
Vår segling tillbaka blev längre och guppigare än nerseglingen. Vi hade både starkare vindar och motvind en stor del av tiden. Sista dagen, när vi kom in i Beagle-kanalen, la sig vinden. Solen strålade och det blev en fin avslutning på vår seglats.
Hur det känns? Jag känner mig privilegierad. Jag känner mig lyckligt lottad. Att ha fått se och uppleva Antarktis med egen båt. Jag är också stolt, oerhört tacksam och nöjd.
Om ett par dagar kommer Teresa, en del att göra innan dess! Då fortsätter färden norrut.
Milo
