Milos blogg

Ett riktigt Gott Nytt År!

2011-12-29T18:15:00.001+01:00

Det var länge sedan som jag gav ett nyårslöfte. Under många år har jag haft en annan tradition, som jag tycker fungerar bättre. Kanske något du också skulle gilla!

Jag sätter mig ensam en stund på eftermiddagen den 31 december med papper och penna. Jag gör två spalter. I den ena skriver jag upp det som hänt i mitt liv under det gångna året. I den andra skriver jag det jag vill ska hända det kommande. Kanske låter detta trivialt, men faktum är att det kan göra skillnad! För i och med att man sätter sig och tänker igenom vad man vill göra ett år framåt gör att man faktiskt fokuserar lite mer på just det. Och tolv månader senare tar man fram samma papper och kanske ser att man har lyckats göra det mesta!

Jag måste erkänna att jag inte gjort detta de senaste åren. Det har liksom inte känts att det behövdes. Men kanske är det dags igen?

Hur vill jag att nästa år ska se ut? Hur vill DU att nästa år ska se ut?

Skriv ner och tro på att det är möjligt!

Milo

Nu är det klart!

2011-10-28T00:17:00.001+02:00

Norstedts förlag kommer att ge ut min bok!

Nu tar det lite tid, det här med att ge ut en bok. Den kommer ut i november… nästa år.

Annars försöker jag vänja mig vid livet i denna del av verkligheten. Fast den verkar lite overklig. Inget nytt under solen, men ändå; jakten på tid, jakten på pengar, jakten på prylar, jakten på uppmärksamhet, det ständiga blundandet för det man inte har lust att se. Och vad tror man att man vinner?

Min tid går åt till att ta hand om Artemisia II, snart är hon ren och fin invändigt! Utsidan får vänta till våren, då det är varmare! Plånboken säger att jag snart måste börja jobba. Fast det känns inte helt fel.

Och jag börjar få fler föreläsningar. Kul! Om du är intresserad att anlita mig, skriv till: info@milodahlmann.se

Tänd ett ljus i mörkret!

Milo

Föreläsning i Göteborg!

2011-09-28T13:53:00.001+02:00

Hej!

Den 16:e oktober anordnar Sjösportskolan en heldag för seglare med utställare och föreläsningar. Om du bor i närheten, och vill höra mer om min segling, kom dit!

Anmäl dig här:

http://www.sjosportskolan.se/component/content/article/252.html

En speciell hälsning till Ola i Thailand: Jag blir förstås nyfiken på vad du gör där! Jag lovar att fortsätta skriva på bloggen.

Milo

Föreläsning

2011-09-24T23:40:00.001+02:00

Hej!

Torsdagen den 24 november kommer jag att hålla en föreläsning om min resa.

Det hela går av stapeln på ABF-huset, Sveavägen 41.

Klockan 18.30.

Välkomna!!

Milo

Hemma igen

2011-09-12T19:06:00.001+02:00

Hej alla!

Först, ett stort TACK till alla som stod på bryggan när jag kom in till Stockholm! Det var omtumlande, och jag önskar att jag hade haft mer tid för var och en av er. Men det får bli senare!

Den närmsta tiden kommer jag långsamt att flytta tillbaka på land. Försöka landa, acklimatisera mig… men inte för mycket! Jag ska också skriva färdigt min bok om denna otroliga resa som nu ligger bakom mig.

Jag kommer att fortsätta använda bloggen. Inte så ofta kanske, men skriva lite om hur allting går och vad som händer.

Milo

Snart i Stockholm

2011-09-06T17:40:00.001+02:00

Hej!

Jag kommer till Liljeholmens båtklubb på fredag den 9:e klockan 15.00 (cirka!).

Båtklubben ligger inte på Liljeholmen, utan under Liljeholmsbrons brofäste vid Hornstull.

Milo

En liten bit kvar

2011-09-02T16:25:00.001+02:00

Hej alla!

Just nu är jag i Kalmar. Det blev en väntan i Ystad på att en seg kuling skulle blåsa färdigt. Och när den var över blåste det inte mycket alls! Den stora behållningen i Ystad var ett möte med en av Torbjörns kusiner; Ingrid. Inte nog med att hon är en härlig person, jag fick njuta av en dusch! Utan att bli skållad eller djupfryst, utan att vattnet tog slut med schampo i håret, utan att strålen var som tusen nålar mot kroppen.

Här i Kalmar väntar vi också på vind. Planen är att segla vidare på lördagkväll, mot Stockolms skärgård. Där ska vi stanna till hos en vän innan vi fortsätter sista sträckan hemåt. Men en titt på vädret idag visar att det kanske ska blåsa helt fel och lite mycket i mitten av veckan. Så jag kan inte säga nu vilken dag det blir. Det allra troligaste är nog fredag eller lördag. Jag återkommer med mer exakt tid. Platsen vet jag i alla fall! Jag kommer att lägga till vid Liljeholmens båtklubb, samma plats som jag lämnade Stockholm på. Den ligger inte på Liljeholmen, utan under brofästet på Liljeholmsbron vid Hornstull.

Vi ses snart!

Milo

På svensk mark

2011-08-27T15:35:00.000+02:00

Hej!

Seglingen från Tyskland blev inte så mycket segling. Det blev att leka motorbåt. Den lilla vind som skulle ha kommit uteblev. Istället hade vi dålig sikt för det mesta, en del regn och himlen lystes upp av otaliga blixtrar, dock inte för nära. Ibland var havet helt spegelblankt. Tidvis var det mycket trafik, på sträckan mellan Rödby och Puttgarden fick man kryssa sig mellan de stora fartygen.

Vi närmade oss land, men såg det inte. Det var helt inbäddat i dimma. Nå, vi ser väl när vi kommer närmare, tänkte jag. Men det gjorde vi inte. När vi har ett par sjömil kvar till Ystad la sig en tät bomull över land och hav. Långsamt gick vi närmare med hjälp av radar och datorns ”plotter”. När vi plötsligt skymtade muren utanför småbåtshamnen var det högst 50 meter dit. Jag behövde samla lite mod innan jag tog in båten i ”ingenting”. Men vi kom i land utan några missöden!

Vi seglar vidare norrut på söndag, nästa stopp blir Kalmar. Därifrån fortsätter vi mot Stockholms skärgård. In till Stockholm kommer jag om en dryg vecka eller lite till, som alltid; beroende på vindarna. När jag vet exakt var och när det blir så skriver jag det här!

Milo

Vidare hemåt

2011-08-19T14:59:00.001+02:00

Hej igen!

Fyra dagar tog det till Cuxhaven. Vi har haft bra vind och solen har lyst en hel del. Seglingen över Nordsjön denna gång var som att segla på en räkmacka om man jämför med när Torbjörn och jag tog oss åt andra hållet för drygt två år sedan. Det enda orosmolnet var de ständigt återkommande fiskebåtarna. De är fullständigt oberäkneliga, man kan aldrig räkna ut vart de är på väg, för de ändrar rikting hela tiden. Och när de fiskar ska man väja för dem. De kunde ligga stilla en lång stund för att sen plötsligt starta motorn och ha kurs rakt mot oss med sina långa armar utstickande på bägge sidor för att tråla.

I Cuxhaven finns en underbar butik. Det är en helt vanlig livsmedelsbutik, men den stora skillnaden är att allt är ekologiskt! Man slipper, som hemma, att leta efter miljövänligare varor i affären eller behöva gå till olika ställen. Här går man bara in och handlar det man behöver. Underbart!

Vi stannar troligen här till på söndag. Då fortsätter vi genom Kielkanalen och sen vidare mot Ystad. Hela den sträckan kommer att ta cirka fyra till fem dagar, lite beroende på vind och slussöppningstider. Så nästa gång jag skriver här kommer jag att vara tillbaka i Sverige.

Milo

Seglar vidare

2011-08-12T17:10:00.001+02:00

Hej alla!

Förhoppningsvis kommer vi att lämna Brighton imorgon (lördag). Tre olika väderkällor säger lagom vind för att ta sig ut ur den här hamnen, en säger ”för mycket vind”… Vi hoppas att majoriteten har rätt!

Vi är tre ombord nu, vår vän Lennart kom för ett par dagar sedan. Seglatsen kommer att gå till Cuxhaven i Tyskland (tar fyra till fem dagar), och sen vidare genom Kielkanalen.

Medan vi har varit här var det en Fair Trade-marknad på torget. Det var roligt att se så många människor där. Nu behöver vi egentligen ingenting, men vi köpte en underbart vacker och mjuk filt, gjord i Indien. Det kan ju bli kallt i vinter…

TILL Ester, Milo, Pepe och pappa: Mejla mig på milo.segla@home.se, kanske kan vi ses när jag kommer till Ystad!

Vi hörs snart igen!

Milo

Tillbaka i Brighton

2011-08-07T18:38:00.001+02:00

Seglatsen från Faial började med att vi tog oss nästan rakt norrut istället för att segla rakt mot Engelska kanalen. Men norrut skulle vinden finnas. Och det gjorde den också. Inte så mycket, men ändå. Det blev många dagar med svaga vindar. När den dog använde vi oftast motorn istället, fast inte alltid. Det gäller att ha diesel kvar på slutet också! Så ibland låg vi och drev i väntan på vind. Det är tålamodsprövande, detta att vänta på vind. Men vi kom framåt, om än ibland i långsam takt. Solen sken, vinden var varm och behaglig, det gick ingen nöd på oss!

Vi såg en hel del valar på vägen, framför allt den första veckan. De var alltid en bit bort, så att se vilken sort de var kunde vi inte. En silvertärna kom och satte sig på bommen ett par timmar för att vila. Och delfiner hälsade på ibland. Jag kommer att sakna dem.

I och med att Torbjörn kom till båten blev också det faktum att jag är på väg hem väldigt påtaglig. Jag ska vara ärlig och säga att det är något jag inte odelat ser fram emot. Många tankar om detta har ramlat runt i mitt huvud under denna etapp.

När vi hade varit ute i en dryg vecka kom det moln, som blev regn, som blev dimma. Dimma är faktiskt något av det värsta jag vet till havs. Vi hade bra vind samtidigt, så vi forsade fram i en omgivning av bomull. Det tog nästan tre dygn innan molnen lättade.

Vi började möta fler och fler fartyg och fiskebåtar. Det var uppenbart att vi närmade oss mer trafikerade vatten. Och en dag lämnade vi Atlantens djupa hav och kom in på ”grunt vatten”, bara ett par hundra meter. Det kändes sorligt.

Vår privata ”meteorolog” Helge (på kortvågsradion) började prata om stora lågtryck över England som skulle ge ganska mycket vind. Riktningen var sydväst, vilket innebar att den skulle blåsa mot land. Att ta sig in i hamn med stark pålandsvind är inte det allra bästa. Vi började räkna och beräkna. Diesel och sjömil. Det blåste väldigt lite, vinden skulle inte hjälpa oss mycket. Den starka vinden skulle komma på söndagen, vi borde hinna om vi gick en hel del för motor. Väl inne i Engelska kanalen hade vi god hjälp av tidvattnet åt ena hållet, som puttade på Artemisia II så hon gjorde upp till nio knop! Å andra sidan gjorde vi som sämst 2,5 knop när tidvattnet gick åt andra hållet…

Vi kom in till Brighton tidigt i lördags morse. Och redan på eftermiddagen började vinden öka på ordentligt. Och idag, söndag, kan man väl säga att det känns skönt att inte vara ute i kanalen…

Om ett par dagar kommer Lennart, en vän som ska segla med oss över Nordsjön. Sen är det bara en bra väderprognos som behövs. Denna gång ska seglingen över detta hav bli angenämare än för två år sedan!

Milo

Mot England!

2011-07-20T18:13:00.001+02:00

Man kan stanna länge på Azorerna. Det tar inte många dagar förrän man känner ett allmänt välmående. Jag har lärt känna två gamla vänner till Magnus (som seglade med mig i Patagonien), Duncan och Ruth. De driver sen många år Mid Atlantic Yacht Service i Faial. De arbetade bägge på olika segelbåtar förut, men bestämde sig för att slå sig ner här. Jag blev hembjuden till deras hus, som ligger på andra sidan ön. När jag stod där och tittade ut över den vilda trädgården, korna nedanför, och det oändliga havet, funderade jag på om jag någonsin har sett en vackrare plats att bo på. Tror inte det. De erbjöd mig att vara där och skriva på min bok. Det lät som ett bra förslag. Stilla och inget som skulle ta min uppmärksamhet. Nå, visst fick jag lite skrivet, men jag drogs hela tiden ut till utsikten, hängmattan och katterna!

Det är lite intressant, det här med tid. När Torbjörn (min sambo) kom så dröjde det inte länge förrän det kändes som om vi hade setts ganska nyligen. Han hade ett lite högre tempo än jag, men han acklimatiserade sig fort. Vi har bland annat åkt till grannön Pico, där det finns ett berg som är cirka 2 300 meter högt. Även om vi inte tog oss till toppen hade vi en fantastisk utsikt.

Nu är det trots allt dags att ge oss av. Men det kan bli en lite påfrestande segling till England. Vi har väntat ett tag på att vinden ska blåsa från ett annat håll än nord. Men det har den ingen lust med. Och den senaste prognosen är att det Azoriska högtrycket flyttar sig mot England, vilket innebär att vi inte får mycket vind alls. Det kan bli dagar av väntan på vind där ute. Nå, vi kan inte heller ligga kvar här i två veckor till! Så vi släpper förtöjningarna på fredag. Normalt ska det ta två veckor till England, men vi får väl se hur många dagar det tar…

Jag blir alldeles glad över de kommentarer jag får på bloggen! De betyder mycket.

Milo

Efter 36 dygn...

2011-06-22T18:03:00.001+02:00

...är jag åter på landbacken. Närmare bestämt i Horta på ön Faial på Azorerna. Både Artemisia II och jag kom fram hela, dock kanske inte så rena. Men nu har vi bägge fått en härlig dusch.

Seglingen från Vitória började med lite sömn i två dygn. En bit utanför kusten finns ett stort grundområde där det är gott om fisk. Och fiskebåtar hade jag fått veta. Dom och deras fiskenät vill man inte komma för nära. Jag spanade och spanade, men inte såg jag några fiskebåtar. Men mycket annan trafik. Väl ute på djupt vatten med mindre risk för andra båtar kunde jag få lite mer vila. När jag seglar ensam försöker jag sova en del på dagtid för att vara vaken på natten. Den rutinen fick jag snabbt glömma. Det var så varmt på dagarna att det var helt omöjligt att sova. Vissa nätter var det inte mycket svalare. Vinden var sydostlig, alltså medvind, och vi gjorde bra distans nästan varje dag de första veckorna. Men så ska man igenom Inter Tropical Convergence Zone (ITCZ), eller som den också kallas; dolldrums. Den ligger norr om ekvatorn, och där möts de nordliga och sydliga vädersystemen. Området är omtalat för sina ibland stora stiltjebälten och häftiga regn- och åskskurar. Jag fick en del regnskurar, men bara ett åskoväder. När jag trodde att jag var igenom började det regna lite. Men detta regn ökade på sig och var det blötaste regn jag varit med om. Jättedroppar som ramlade ner i 24 timmar utan avbrott. Och ingen vind. Tur att jag hade en del diesel. Men sen klarnade himlen framför mig. Jag var igenom. Och där, på andra sidan dolldrums, blåser det från nordost. Eftersom jag skulle norrut blev det åter ett liv på snedden, som seglingen till Valdivia i Chile. Rent statistiskt ska det mest blåsa ganska bra, lite för bra för segling i bidevind. Förberedde mig mentalt för detta, men det blev nästan bara behagliga vindar!

Varje dag hade jag kontakt med det skandinaviska nätverket för seglare på kortvågsradion. Jag fick en väderprognos av Helge och kunde både få och skicka hälsningar till Torbjörn och andra som visste om nätverket. Gillar min radio.

När jag hade bara drygt 300 sjömil kvar kom jag in i ett stiltjebälte och fick gå för motor i 30 timmar! Men sen kom äntligen lite vind. Fast den sista biten fram till Horta fick motorn hjälpa till igen, den svaga vind som fanns kom rakt framifrån.

Denna etapp gick snabbare än jag beräknat. Om knappt tre veckor kommer Torbjörn (min sambo) hit, och vi ska segla hem till Stockholm tillsammans.

Min resa börjar ta slut. Det är mycket blandade känslor. Längtar tillbaka till Centralamerika, längtar tillbaka till Antarktis och Patagonien. Ler så fort mina tankar går dit! Försöker att inte tänka för mycket på hemkomsten ännu, utan leva här och nu. Några har redan frågat när jag kommer till Stockholm. Det blir i första halvan av september. Lovar att tala om mer exakt när jag närmar mig!

Milo

Mot Europa...

2011-05-14T00:49:00.001+02:00

Hej alla!

Så var det då dags. Att segla mot Europa. Maten är inhandlad, vattentankarna fulla, dieseltankarna likaså. På söndag ger jag mig av. Det kommer troligen att ta minst 45 dagar tills jag åter ser land. Fast det känns bra. Jag vet att efter ett par dagar kommer tiden inte att vara så viktig. Och jag kommer att ha kontakt med det Skandinaviska nätverket på kortvågsradion, så de kommer att veta var jag är och hur det går. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Azorerna, jag har fina minnen därifrån sen förra långseglingen. Och Torbjörn, min sambo, kommer dit. Det är ju ett tag sen vi sågs! Men tack vare både mejl och Skype har han inte känts långt borta. Vi ska åter ta oss an både Engelska kanalen och Nordsjön… Vi kom inte så bra överens med dessa vatten för två år sen, får se om det går bättre denna gång!

Brasilien då. Ja, ska man säga att man har varit i Brasilien ska man ha minst ett par månader på sig. Det lilla jag sett här är ingenting, egentligen. Men en sak är säker, man kommer inte långt utan att prata portugisiska. En del förstår spanska, men svaret jag får är på portugisiska, och de som säger att de båda språken är lika har fel! Min räddare har varit Ricardo, som bor i Vitória, och pratar engelska. Han har själv byggt sin lilla segelbåt och visste precis var jag skulle kunna hitta det jag behövde till båten.

Klasskillnaderna är väldigt tydliga i Brasilien. Jag har aldrig sett så många låsta höga grindar, så många vakter och passerkort. För att komma in till de flesta myndigheter måste man visa legitimation. Jag kände mig bara olustig inför denna rigida säkerhet. Även om jag mer eller mindre visste svaret, var jag ändå tvungen att fråga Ricardo varför det fanns så många vakter och låsta grindar. Han svarade: ”Jo, det finns inte tillräckligt många fängelser att låsa in alla fattiga, så de rika låser in sig i sina egna frivilliga fängelser istället.” Mitt i prick. Men att bygga murar mot det som skrämmer har aldrig varit en bra lösning.

De två första dagarna till havs kommer jag att vara ganska nära både fartygsleder och fiskebankar. Risk för en del trafik. Men sen blir det ganska tomt på andra båtar. Och risken för att jag ska råka ut för riktigt starka vindar i väldigt liten. Däremot kommer jag nog att periodvis ha för lite vind. Jag hoppas få se lite fler valar på denna sträcka. Och, mentalt försöka förstå och smälta allt jag varit med om de senaste två åren. Det är ju som ett helt liv. Minst.

Milo

Framme i Brasilien

2011-04-27T17:55:00.001+02:00

I början av vår segling, i södra Argentina, önskade Teresa att det skulle bli varmare. Jag såg också fram emot det. Och jösses, vi fick mer än vi önskade! Efter cirka en veckas segling norrut kom vi in i tropikerna, och plötsligt var det så varmt att vi hade svårt att sova. Det gick inte att sitta ute i solen några långa stunder. På nätterna fick vi dock lite svalka. Vinden kan ju ge det också, förstås. Svalka alltså. Om den blåste vill säga. Många dagar var det dåligt med den varan. Och den vind som kom var oftast från nordost, precis dit vi skulle. Nå, vi kom i alla fall framåt, även om det var motorn som fick hjälpa till ibland. Efter två veckor började vi närma oss Brasiliens största oljefält med cirka 100 oljeplattformar. Vi ville inte gå igenom det, men det var oklart exakt var det största fältet låg. Varken sjökort eller guidebok gav ett bra svar. Vi skulle i alla fall ändra kurs lite och gå norrut. Då passade vinden på att vända den också, till nord. Ibland undrar man om vädergudarna har extra roligt. Vi fortsatte tålmodigt att kryssa.

Ibland befinner man sig verkligen på fel plats på fel tid. För vi kom i vägen för en bogserbåt med ett släp på 13 sjömil (23 km)!!! För att inte vara i vägen fick vi först gå rakt västerut och sen österut. Men inte kom vi norrut på hela den dagen! Vi var ur vår planerade kurs, och plötsligt var hela oljefältet bara där. Valet stod mellan att segla tillbaka en bra bit eller gå igenom. Jag valde att ta oss mellan ett oräkneligt antal lysande skelett i mörkret. Vi kom ut på andra sidan och hade bra vind för en gångs skull! Men den varade inte så länge, snart kryssade vi igen. Det började bli lite påfrestande att nästan aldrig få ha vinden från rätt håll. Fast ändå, till slut började vi närma oss Vitória. När vi hade drygt ett dygn kvar fick vi en stark motström och en stark motvind. Denna kombination gjorde att vi faktiskt inte kom framåt. Att det skulle vara lite strömt visste jag, men inte så stark. Gissar att det var vinden som ställde till det. Jag hade ingen lust att segla bakåt, vi hade kämpat så att komma dit vi var. Så jag startade motorn. Vi gjorde 2½ knop… Vi hade 80 sjömil kvar. Jag räknade timmar och diselåtgång. Vi hade kört ganska mycket för motor under vår färd. Skulle inte strömmen släppa sitt grepp skulle vi inte ha tillräckligt med diesel att gå för motor hela vägen. Men, vinden avtog, och då minskade också strömmen.

Efter 19 dagar kom vi fram till Vitória. Vi har nu varit här i tre dagar, och äntligen är alla inklareringspapper klara… Proceduren här är faktiskt den mest byråkratiska och tidskrävande jag hittills varit med om. Suck. Men nu kan vi ägna oss åt annat! Teresa flyger hem om en dryg vecka. Jag stannar kvar minst en vecka efter att hon åkt. Den tiden ska jag mest ägna åt att förbereda mig för nästa etapp, som kommer att bli den längsta jag gjort ensam; 3 800 sjömil.

Milo

Fortsäter norrut

2011-04-05T19:26:00.000+02:00

Hej igen!

Ibland är det inte så lång tid mellan gångerna jag skriver! Men nu är vi snart redo att åter bege oss ut på havet. Mar del Plata är en typisk stor stad, inte någon man kommer att minnas som speciellt vacker precis. Men personalen på yacht-klubben har varit jättetrevliga och hjälpsamma. Däremot finns den suraste personal jag mött på länge på den restaurang som ligger invid klubben. De har ett trådlöst nätverk, därför har vi behövt möta dessa sura herrar.

Här har mitt segel åter lagats, nu av ett proffs, Pato. Det har blivit lite mindre, men Pato har lovat att det ska hålla hela vägen hem. Nå, det kan han ju inte veta, men jag tror att sannolikheten är stor.

Efter att ha läst en hel del om Uruguay bestämde Teresa och jag oss för att inte segla dit. De två hamnar man kan segla till är bägge riktigt stora städer. Den ena, som låg lämpligast för vår fortsatta färd, var känd för att vara riktigt dyr. Om vi skulle se något annat än en turistort för rika var vi tvungna att åka in i landet, och stanna längre än vi tänkt. Då ville vi hellre se lite mer av Brasilien. Så vi tar en ganska lång sträcka på en gång, upp till en stad som heter Vitória. Det blir drygt två, kanske närmare tre veckors segling. Men vi vill bägge ha det ännu varmare, och Teresa har inget emot att göra en lång havssegling till.

Här finns en underbart vacker katt som kommer fram på kvällarna. Jag har ju lite abstinens efter min egen, och har gett alla katter jag mött på vägen en hel del uppmärksamhet…

På onsdag lämnar vi Mar del Plata. Väderprognosen lovar ett blåsväder om ett par dagar, annars lätta vindar. Lite för lätta ibland, jag har köpt en hel del diesel idag…

Milo

Mar del Plata

2011-03-31T19:04:00.001+02:00

Hejsan!

Trots vår fina planering och väntan på bra väder fick Teresa börja sin segling med riktigt tufft väder. När vi skulle svänga norrut var det viktigt var att ha medvind, helst inte så hård, genom Le Maire Strait, ett sund mellan fastlandet och en ö som heter Isla de los Estados. När man ska gå igenom detta sund bör man göra det med tidvattnet, inte mot. Strömmen är cirka fyra knop, på sina ställen upp till åtta! När det är en hård nordostlig vind, och strömmen kommer från motsatt håll, kan vågorna bli upp till tio meter… Men prognosen hade lovat svag sydvästlig vind, helt perfekt. Fast när vi var 20 sjömil från inloppet blåste det kuling från nordost. Om inte vinden vände skulle vi inte kunna gå igenom, utan vara tvungna att gå runt ön, en omväg på knappt ett dygn. Mina seglingar är inte kantade av att ha tur med vindarna, men denna gång blev ett undantag! Med en halvtimmes marginal vände vinden till sydväst! Det blåste fortfarande hårt, och Artemisia II slängdes lite fram och tillbaka av vågorna i sundet, men vi kom igenom.

Vår fortsatta färd norrut var blåsig. Vi hade bestämt att stanna vid en vik cirka halvvägs till Mar del Plata. Ett halvt dygn innan dess upptäckte jag att vågorna hade böjt en del av den ställning som vindrodret sitter på. Den är av rostfritt stål… Snacka om krafter. Vi kunde inte använda vindrodret längre, autopiloten fick styra istället. Hur skulle jag kunna böja tillbaka det hela? Jag funderade en hel del, och väl framme i vår vik hade jag en idé. Med hjälp av spännband, linor och vinschar kunde vi långsamt och med viss möda böja allt tillbaka! Jag har gjort en anordning för att förhindra att det böjs igen, bara hoppas att det håller.

Viken vi låg i var vacker. Naturen påminde lite om ett ökenlandskap. Solen sken på oss. Vi hade tänkt stanna i två dagar, men det blev fyra för att det blåste en del utanför. Men till slut kunde vi ge oss av. Vi befann oss fortfarande på södra Atlanten, och här blåser det. Ofta. Ibland tyckte vi bägge två att vinden kunde gå någon annanstans. Fast det började bli märkbart varmare, både i luften och i vattnet. Vi hade många klara nätter med ett oändligt hav av stjärnor på himlen. En natt när jag skulle gå på min vakt pekade Teresa på ett ljus i horisonten och undrade vad det var. Vi var två dygns segling från Mar del Plata, men det var stadsljusen vi såg.

För att komma in i småbåtshamnen måste man ha broöppning. Det finns en liten svängbro där. Det var tidigt på morgonen, broöppnaren hade inte bråttom. Men till slut svängde bron och vi kunde lägga till i Mar del Plata.

Det var två trötta seglare som kom i land. Vindarna hade varit så ombytliga i både styrka och riktning, ofta fick vi väcka varandra för att ändra segelsättningen. Och ibland var det svårt att sova på grund av en orytmisk sjö. Man kan lugnt säga att Teresa fick sitt eldprov denna första sträcka! Men hon klarade det galant.

Vi kom fram hit den 29:e. Vi ska stanna här ett tag till innan vi fortsätter mot Uruguay.

Milo

Börjar segla norrut...

2011-03-09T23:28:00.001+01:00

Hej alla!

När Teresa kom fick hon börja med att arbeta… Även om jag hade hunnit städa båten så fanns det en hel del kvar att göra innan vi kunde börja segla. Solen sken och värmde, men vindarna var starka, så det var ändå skönast att ligga i hamn. Här har vi bland annat träffat en engelsk kvinna, Jeannie, som försökte att segla jorden runt nonstopp. Hon råkade ut för en storm utanför Kap Horn och blev nedslagen av en våg. Hennes bom och delar av riggen gick sönder. Hon har legat i Ushuaia i sju veckor (!) och väntat på reservdelar. Men nu har de kommit, och hon hoppas kunna ge sig av snart. Hon vet inte ännu om hon ska göra ett nytt försök att segla nonstopp.

Jag har återsett ett par av de båtar jag träffade innan vi seglade till Antarktis. Framförallt en, Spirit of Sydney, var ett kärt återseende. De har arbetat med charter under många år, och vi pratade lite om vad vi sett. De är medlemmar i en organisation, IAATO. Den syftar till att sprida information om Antarktis till segelbåtar för att de ska veta vad lagen säger om att segla där. I maj kommer det att vara ett internationellt möte om Antarktis med representanter från de länder som ingår i The Antarctic Treaty, och där IAATO också ska vara med. Jag har blivit ombedd att skriva en rapport om det jag sett, både positivt och negativt. Det ska jag göra! Jag vill ju att människor ska få fortsätta segla till Antarktis, men då måste de också följa de lagar som gäller…

Långsamt börjar jag ta in och ”begripa” alla upplevelser från Antarktis. Tittar ibland på mina bilder och bara blir varm inombords. Slås ofta av de små marginaler som finns när det gäller att segla i detta område. Jag har haft ganska mycket kontakt meden seglare som heter Ian. Han begav sig, med besättning, också till Antarktis, och vi träffade dem där. De planerade att segla tillbaka ett par dagar efter Linda och mig. Men det har varit väldigt tätt mellan lågtrycken, så de har legat och väntat i nästan tre veckor! Det börjar det gå mot vinter på Antarktis, och jag har hört att de är på väg över Drakens Sund nu, även om det är starka vindar på väg. Jag är glad över att Linda och jag stack i tid.

Nu är både båten, Teresa och jag redo att lämna bryggan. Men vi har inte kunnat segla iväg på grund av… starka vindar. Men nu ser det bättre ut. Vi startar på torsdag. Eller fredag. Vårt första stopp blir en naturvik en bra bit upp längst Argentinas kust, cirka en veckas segling. Men vi ser båda fram emot att komma ut på havet! Efter det seglar vi vidare till Mar Del Plata, vilket tar en dryg vecka, eller längre, beroende på vindriktningarna.

Nu börjar hemfärden. Men ”hem” känns väldigt långt borta och avlägset.

Milo

PS. Till Pia: Javisst, vi seglade i Lemaire… Så vackert! Vi ses när jag kommer hem! DS

Antarktis

2011-02-23T00:39:00.001+01:00

Nu är jag tillbaka i Ushuaia efter att ha fått förmånen att få se Antarktis. Det är svårt att uttrycka ”hur det känns”. Jag tar det lite från början helt enkelt. Det startade med att vi fick vänta en vecka på en väderlucka för att ta oss över Drakens sund. Men den kom till slut, och vi fick en behaglig segling söderut. Väl på Antarktis har vi seglat (nå, gått för motor; antingen blåste det mycket så vi låg still eller nästan ingen vind alls) till sju olika ankringsplatser. Där fick jag återse pingvinerna, dessa underbara fåglar. Tiden var perfekt, de hade ungar, både riktigt små och större som provade att lämna boet. Länge kunde vi bara stå där och titta på pingvinerna. Bara man rörde sig försiktigt och långsamt verkade de inte bry sig, utan fortsatte med det de höll på med. De lockar fram glädje hos de flesta människor som möter dem. Vi har sett valar, sälar och sjölejon. Vår omgivning var kantad av höga berg och isberg i alla olika former och storlekar. Ju längre söderut vi kom desto mer is i vattnet. Vi fick kryssa fram mellan isberg och isbitar. Då var det skönt att ha en stålbåt! Ofta stod vi bara tysta och försökte insupa det vi såg, ord kändes överflödiga. Det är en magisk del av vår värld.

Men också en av de sårbaraste. På grund av kylan och det torra klimatet förmultnar ingenting. Slänger man ett bananskal på isen finns det kvar. I åratal. Det finns ett antal kryssningsfartyg som bär med sig många turister. De flesta av dem följer dock de stränga regler som finns när det gäller utsläpp och hur man beter sig på Antarktis. Dessa regler gäller tyvärr inte mindre segelbåtar, och jag har både hört och sett mycket som gör mig arg och bekymrad. De flesta andra seglare jag mött har ansett att det lilla de släpper ut inte gör något. Så de slängde matavfall överbord och släppte ut både sitt smutsvatten och toalettavfall utan att blinka.

Vår vistelse i Antarktis grumlades av att Anders blev sjuk under överfarten. Trots antibiotika från skeppsapoteket blev han inte bättre. Hans allmäntillstånd var inte bra, men vi hoppades hela tiden att det skulle vända. En dag, när vi var i Paradise Bay, blev han tydligt sämre. Anders var riktigt sjuk, och jag bestämde att vi måste få honom till sjukhus. Vi hade tur, Almirante Brown, en argentinsk forskningsstation, låg där, och jag pratade med dem. De började organisera en transport, och med hjälp av en chilensk forskningsstation i närheten, och ett chilenskt militärfartyg transporterades Anders till South Shetland Islands och därifrån med flyg till Punta Arenas. Anders hade både lunginflammation och blodförgiftning, så det var tur att han kom till sjukhus. Han är hemma nu.

Det blev dags för Linda och mig att ta oss över Drakens sund igen. Vi låg och väntade i drygt en vecka på ett väderfönster. När vi till slut gav oss av var det inte den bästa väderprognosen, men tillräckligt bra. När vi korsade 60:e breddgraden (gränsen för Antarktis vatten) tömde vi ut vårt smutsvatten och toa-avfall. Vi hade lyckats med att inte släppa ut någonting alls under vår vistelse i Antarktis.

Vår segling tillbaka blev längre och guppigare än nerseglingen. Vi hade både starkare vindar och motvind en stor del av tiden. Sista dagen, när vi kom in i Beagle-kanalen, la sig vinden. Solen strålade och det blev en fin avslutning på vår seglats.

Hur det känns? Jag känner mig privilegierad. Jag känner mig lyckligt lottad. Att ha fått se och uppleva Antarktis med egen båt. Jag är också stolt, oerhört tacksam och nöjd.

Om ett par dagar kommer Teresa, en del att göra innan dess! Då fortsätter färden norrut.

Milo

Lämnar Ushuaia!

2011-01-05T22:06:00.001+01:00

Efter en vecka av förberedelser är vi redo att lämna Ushuaia på torsdag. Vi har handlat en massa mat, tankat en mängd diesel, och fixat diverse saker på båten. Linda och Anders har börjat bli hemmastadda i Artemisia II. Ett par dagar har det varit riktigt sommarvarmt! Men shortsen är undanpackade…

Vår första delsträcka går tillbaka till Puerto Williams i Chile. Det är bara en dagssegling dit. Om vi får dåligt väder det första dygnet på väg till Antarktis, och behöver en hamn på någon av de chilenska öarna, är det nödvändigt att vara inklarerad i Chile, annars kan vi inte gå dit. I Puerto Williams ska vi vänta på en bra väderlucka. Överseglingen kommer att ta cirka en vecka.

Att vara så nära Antarktis känns overkligt. Jag kan inte begripa att vi kanske är där snart. Och jag skriver kanske, för fortfarande kan allt hända. Men vi har bra förutsättningar.

Tyvärr har jag fått veta av andra seglare att en del av de fritidsbåtar som tar sig till Antarktis inte följer de regler och lagar som finns. De tar med sig husdjur, de slänger sitt avfall överbord och de respekterar inte de historiska platser som finns. Många tar inte reda på vad som gäller. Men lagen säger till exempel att söder om 60:e breddgraden får inget gå överbord. Inga sopor, inget toalettavfall, inget gråvatten (smutsvatten). Ingenting ruttnar eller försvinner på Antarktis. Några av de segelbåtar som gör charterresor ner har skrivit ihop en liten broschyr. Där står bland annat att de beräknar 8 liter sopor per vecka och person. Och detta måste man kunna förvara. Det ska bli intressant att se hur många liter vi skapar!

Jag hoppas att vi ska kunna vara på Antarktis i två, helst tre veckor, och vara tillbaka i Ushuaia i slutet av februari. Innan dess kan jag inte kommunicera med omvärlden, så skriver jag ingenting här på de närmaste två veckorna, så har vi kommit iväg!

Håll tummarna….

Milo

Ushuaia, Argentina

2010-12-19T21:47:00.001+01:00

Hej!

Efter nästan 2½ månad i chilenska Patagonien är jag nu i Ushuaia, Argentina. Magnus och jag har seglat lika långt som det är från norr till söder i Sverige. Området består av bergskedjor, glaciärer, oräkneliga öar och massor av kanaler där man kan segla. En storslagen natur där det inte finns många tecken på mänsklig aktivitet. En handfull samhällen, lite fiskebåtar, ett och annat kryssningsfartyg, men inte mycket mer. En vildmark. På många av de öar vi passerade har det aldrig varit en människa mer än vid strandkanten. Det är nämligen omöjligt att ta sig fram! Växtligheten är så tät att det inte går. Då kanske man kan misstänka att det regnar en del. Just precis. Och Patagonien är ökänt för sina snabba väderförändringar, där en lugn dag kan bli full kuling på en halvtimme eller mindre.

Att segla här påminner lite om skärgårdssegling. Man lägger till i en vik för natten. Fast det är mer jobb här. Först lägger man i sitt ankare. Sen ror man in med minst två, ofta fyra långa linor till land. Detta gör man för att skydda sig mot de snabba vindförändringarna som sker och för så kallade williewaws, kastvindar som kan komma nedför bergen.

Den första tiden hade vi ovanligt bra väder; inga hårda vindar, uppehåll och en hel del sol! Det hör inte till vanligheterna. Det var bara att njuta. På vår färd till en av de största glaciärerna, Pío XI, hade vi en klarblå himmel och nästan vindstilla. Glaciären var otroligt mäktig.

Vi har fått många besök av delfiner på vägen. Pingviner har simmat i vattnet, sälar har lekt. Albatrosser har följt oss, labbar har försökt landa på solpanelen. Och naturen runt oss var mäktig. Vi kände oss privilegierade som fick se allt det vackra.

Efter cirka halva tiden blev det klassiskt väder; mycket regn och mycket vind. Vi låg inblåsta i en vik i sju dagar! Det kom till och med snö och hagel ner från himlen! Då var det skönt att ha värmaren på…

Ibland hade vi åter dagar då det inte regnade hela tiden. En gång, när molnen åter hopade sig och släppte ner tunnor av vatten på oss undrade jag stillsamt hur indianerna, som bodde här förut, hur stod de ut? De bodde i hyddor, hade inte mycket kläder på kroppen, men överlevde i detta klimat. Ja, det vill säga tills européerna kom. Efter det hade de inte en chans. De utrotades på drygt femtio år. Det var skottpengar på dem, man utsatte dem för sjukdomar de aldrig varit i närheten av, och slog sönder deras samhällen.

Vädret här är inte nådigt, och det gäller att anpassa sig. Det krävs en del tålamod och uthållighet. Men jag anser i alla fall att detta är en del av världen som tillhör det mäktigaste i sin storslagenhet.

Att vara helt frånkopplad alla nät och telefoner ger andra perspektiv på tillvaron. Man lever mycket mer här och nu. Men när målet började närma sig dyker den andra verkligheten upp igen. Utan kreditkort och plånbok var jag ju. Har fått låna pengar av Magnus så jag kan klara mig tills Linda och Anders kommer med nytt kort. Min skuld till Torbjörn (min sambo) har växt. Nå, det löser sig, men ställer till extra problem.

Efter att ha duschat, ätit gott och sovit tog jag datorn för att åter komma i kontakt med min omgivning. Trodde jag. Datorn var död. Det hade hänt en gång förut med den som jag fick när min första dator dog. Då botades den med ett nytt minneskort. Hoppades att det skulle vara samma problem, fast det verkade skumt. Det visade sig att datorn var bortom all räddning. Därför har detta inlägg dröjt! Nu får jag lita på den första datorn, som kunde väckas till liv. Ingen aning hur länge den håller! Tyvärr är jag beroende av en dator, för sjökort, tidvattentabeller, kunna skriva artiklar och mycket annat. (Visst har jag papperssjökort, men datorn är till stor hjälp). Jag har förlorat mejladresser och mejl, så om du har skickat till mig och inte fått svar vet du vad det beror på!

Jag är lite trött efter Patagonien. Men nöjd. Ska försöka se till att få lite vila också mellan jobben som alltid ska göras på båten.

I mellandagarna kommer min nästa besättning. Då är det upp till vädergudarna ifall vi kan sätta segel och bege oss till Antarktis.

Milo

Lämnar Puerto Montt

2010-10-23T03:33:00.000+02:00

Hejsan!

Det blev inte den 15/10 som vi lämnade Valdivia, men däremot dagen efter. Det var ett känslomässigt farväl till alla de människor som jag hade lärt känna under min tid där. När vi kom ut på havet var det inte mycket vind, så vi gick för motor för att kunna hinna fram i tid. Vinden kom under natten, och ju längre söderut vi kom, desto mer svall fick vi, från två andra håll än där vinder kom. Jag har aldrig varit med om att Artemisia II har rullat så mycket! Det var tre olika vågsystem som påverkade henne, och vår tillvaro blev långt ifrån behaglig. Det hela blev inte bättre av att besättningen var vingklippt. Magnus hade ganska ont i ryggen, och jag drabbades av feber! Vi kämpade med tillvaron, men skrattade ofta åt synen av varandra.

Trots detta lyckades vi komma in i Canal Chacao i rätt tid. Man måste gå med tidvattnet, annars har man inte en chans att komma igenom. Vi gled igenom i lite vind (men med motor) i 11 knops fart! Och efter två dygn till havs la vi till i Puerto Montt.

Att långsegla innebär bland annat att vid i princip varje hamnstopp finns det reparationer som behöver göras. Många saker som tillverkas för marint bruk håller inte när man använder det under en längre tid. Tråkigt men sant. Denna gång var det inte så mycket, men en allvarlig detalj gick sönder denna gång; bombeslaget vid masten (en bult som håller fast bommen på masten) hade lossnat. När vi upptäckte det satt den halvt kvar, men var omöjlig att få varken ut eller in. Låsringarna som skulle hålla den på plats var borta. Det innebar att vi inte kunde använda storseglet.

I Puerto Montt lyckades vi hitta en bult som passade, vilket var en himla tur. Vi njöt av alla vackra saker som görs i alpacka-ull, och har köpt mer än vi tänkte från början... Koftor, vantar, strumpor, halsdukar och innetofflor. Materialet är helt enastående!

Sista dagen innan avfärd åkte vi in till stan för att handla det sista. Jag tog ut pengar för att betala hamnavgift och diesel. När jag sen skulle betala i mataffären slog "blixten" ner. Plånboken var borta. Pengar, kreditkort och andra viktiga saker plus annat som betydde mycket. Detta får ganska stora konsekvenser för mig, och jag är, minst sagt, ganska sänkt. I morgon (23/10) seglar vi trots allt vidare söderut. Nästa gång jag kommer i kontakt med ett nätverk är i december. Tills dess kommer vi att segla i Patagonien.

Milo

Tiden i Valdivia

2010-10-10T20:48:00.000+02:00

Hej!

Kalendern visade att jag varit här i nästan två månader. Men det känns inte så. Ett par veckor kanske, inte mer! Mitt första intryck när jag kom, att jag skulle trivas här, stämde. Varje dag har jag möts av leende människor på båtklubben. Det finns anställd personal på klubben, och de är de har hjälpt mig med allt jag bett om. På min stapplande spanska har konversationerna rört sig från "var kan jag köpa en fotogenlampa" till mapucheindianernas hungerstrejk. Jag har långsamt prickat av de cirka 40 saker som stod på min åtgärdslista (!). Dels finns det alltid, alltid saker som måste lagas, men båten skulle också förberedas för kallare klimat. Jag har inte varit ensam utländsk båt; en holländsk, en belgisk, en svensk och en engelsk har också legat här. Den belgiska kommer dock att stanna i Valdivia, ägarna, Nadine och Marc, har köpt hus och tänker stanna i Chile. Jag har fått se en makalöst vacker natur, en aktiv vulkan, karneval och ätit den godaste chokladmousse som någonsin gjorts! Den tillagades av Nadine.

Våren började komma, solen värmde och det regnade inte så ofta längre. Och så kom dagen då Magnus, min nästa besättning, stod på bryggan. Han hade en tung packning... Och huvudanledningen var de reservdelar och annat som han hade med sig till båten. Det fanns också en sak till mig; Ahlgrens bilar!!

Ett par jobb hade fått vänta tills det fanns fyra händer ombord, och de var vi tvungna att göra innan vi kunde segla iväg. En dag åkte vi tillsammans med Marc och Nadine för att handla mat. De hade en bil, och vi skulle aldrig få hem alla kassar utan den! Magnus och jag hade gjort en inköpslista som skulle hålla oss mätta i över två månader. I Patagonien finns inte många ställen att handla mat på, så vårt förråd måste räcka hela vägen. Det blir ganska stora kvantiteter... 25 liter mjölk (den behöver inte kylas), 20 burkar majs och 8 burkar jordnötssmör är bara några exempel.

Vi följde väderprognosen som inte var det vi önskade. Vinden var sydlig och stark, upp till kulingstyrka. Vi ska ju söderut. Bägge började känna en liten frustration över att inte kunna se när vi skulle kunna sticka, vinden ville inte vända. Men nu verkar det finnas en lucka på fredag (15/10). Så vi hoppas kunna segla iväg då. Första etappen blir till Puero Montt. Det är knappt 200M dit. Vi kommer troligen att stanna på vägen för att kunna gå igenom Canal Chacao i rätt tid. Det är nämligen väldigt starka strömmar där, upp till åtta knop, så man måste gå igenom med tidvattnet, inte emot.

Håll tummarna för att vinden vänder och att vi kan börja segla mot Patagonien på fredag!

Milo

Framme i Valdivia!

2010-08-18T20:30:00.000+02:00

Hej!

Den 15:e augusti, efter 35 dagar till sjöss, la jag till vid Club de Yates brygga i Valdivia.

Det har inte varit den lättaste segling jag gjort. Jag trodde att jag skulle få ha kvar värmen de två första veckorna, men himlen var täckt av moln varje dag, och regnskurarna stod på kö. Passadvinden kom från sydost, så det var bidevindssegling. Efter två dagar med behaglig vind ökade den, och i tio dagar framåt hade jag en vind som aldrig blåste under 10 sekundmeter, oftast låg det på 12-14, ibland mer. Sen la sig vinden, lite. Jag började bli trött på att leva på snedden och ljudet när Artemisia II slog i vågorna.

Vid 30:e breddgraden ska vindriktningen ändras, och så småningom gjorde den det. Jag kunde släppa lite på skoten och lutningen blev mindre. Men det varade inte så länge... Rent statistiskt, där jag var är den minst sannolika vinden sydost. Vad blåste det? Sydost. Var låg Valdivia? I sydost. Jag fick börja kryssa... Och jag befann mig så pass långt söderut att lågtrycken började stå i kö åt mitt håll.

Under hela seglingen hade jag kontakt på min kortvågsradio med Karsten. Han bor i Panama och hjälper seglare med väderprognoser. När jag hade 120 sjömil kvar fick jag veta att ett djupt lågtryck var på väg, och Karsten sa att det vore bra om jag var i hamn innan söndagen. Jag hade fortfarande motvind, skulle aldrig hinna fram i tid. Satte mig och räknade, och bestämde mig för att försöka gå för motor hela vägen. Det blåste under 10 sekundmeter, det borde gå. Lördag kväll befann jag mig utanför Valdivia, men det går inte att ta sig in i mörkret, så jag låg och drev, väntade på dagsljus medan vinden hela tiden ökade. Det var lite nervpåfrestande, vid för mycket vind går det inte att ta sig in i floden. Solen gick upp, jag startade motorn och tog mig i hamn! Ett dygn senare kom centrum av lågtrycket hit, och det har blåst rejält... Gissa om jag är glad att jag hann in i tid!

Jag har givetvis haft fina dagar också. Valar har hälsat på. Albatrosserna likaså. Och havet har varit vackert, njutningsfullt.

Nu ska jag vara här i drygt en månad innan Magnus, min nästa besättning, kommer. Den här tiden behövs, jag har en del underhållsarbete att göra.

Människorna jag mött här är hjälpsamma och öppna. Jag tror det här blir en bra tid!

Kram

Milo

Tiden på Galapagos

2010-07-07T01:57:00.000+02:00

Ja... var ska jag börja? Och hur ska jag beskriva? Vet inte riktigt. Inger, Jaak och jag har haft fantastiska upplevelser här. Och vi har fått se så mycket... Mer än vi kunde drömma om.

Jag har suttit bredvid sköldpaddor som har skal så stora att jag skulle kunna få plats i dem. Ingen vet hur gamla de är, men gissningsvis 110 till 120 år. Det ger lite perspektiv på tillvaron.

Jag har dykt med sjölejon och sköldpaddor. Sett sjöhästar, rockor, vitspetsade revhajar och den omtalade hammarhajen. Och otroligt vackra fiskar. En gång när vi snorklade på en plats där det fanns en möjlighet att se pingviner kom en av dem simmandes direkt mot mig... Den stannade en halvmeter framför mig, vi kollade in varandra, och sen dök den ner vid mina fötter. Lyckan var fullständig!

Jag har sett blåfotade sulor dansa för varandra, fregattfåglar blåsa upp sin röda hals för att locka till sig en hona, leguaner i alla olika storlekar och fler pingviner på nära håll. Och mycket mer.

Galapagosöarna är unika. De som var här för många år sedan anser nog att mycket har förstörts, att det är för många turister som tär på naturen. Det sista är riktigt, det största hotet mot öarna idag är just turismen. Å andra sidan är nationalparken och de bofasta beroende av de inkomster som turisterna ger. Ett dilemma som inte bara finns på Galapagos, och som man på något sätt måste hitta en lösning på för att kunna behålla de unika platser som finns kvar på vår jord.

Efter knappt tre veckor reste Inger och Jaak vidare till Peru innan de så småningom vänder hemåt. Jag har stannat kvar ett tag för att vänta in lite bättre väder långt söderut. För nu, efter nästan ett år i värmen, är det snart slut med det. När jag lämnar Galapagos har jag en lång ensamsegling framför mig. Nästa hamn blir Valdivia i Chile, och på grund av vindriktingen dit går det inte att segla raka vägen, det blir att kryssa en del. Jag beräknar att det kommer att ta mellan fem till sex veckor, men det kan ta längre tid. När jag kommit halva vägen är det nog dags att ta fram långkalsonger och fleecetröja...

Jag lämnar Galapagos på torsdag, om allt går som planerat. Seglingen kommer att ta minst 5 till 6 veckor, kanske längre.

Vi hörs när jag åter sätter fötterna på landbacken!

Milo

Galapagos!

2010-06-11T02:25:00.001+02:00

Hej!

Det blev en lite frustrerande väntan på reservdelen till autopiloten i Costa Rica. Men till slut kom den, och vi kunde med glädje se att allt fungerade som det skulle! Motorn hat fortfarande sin "by-pass-operation", och går fint ändå.

Så släppte vi förtöjningarna och gav oss av mot Galapagos. Vi visste att vi troligtvis skulle ha motvind största delen av sträckan, så jag beräknade att det skulle ta två veckor. Efter ett par dagar till sjöss gick solen i moln. Och den stannade där största delen av tiden vi var till sjöss. Molnen förebådade väder förändring, och under en knapp vecka hade vi vind som halva tiden låg på kulingstyrka, resten av tiden något under. Och vi kryssade. Men man vänjer sig vid att tillvaron finns på ett ständigt lutande underlag... Mesta delen av tiden gick Artemisia II fint i sjön, men ibland föll hon ner i en vågdal med ett brak. Trots detta mådde besättningen bra, och kunde njuta av att vara till havs.

Det tog oss inte två veckor, utan efter bara tio dagar släppte vi ankaret i Academy Bay på Santa Cruz, Galapagos. Hon seglar fint, min båt! Här har vi undersökt vad som finns att se och göra. Det börjar imorgon med en dykdag. Sjölejon, hajar, sköldpaddor, rockor, sälar och kanske en och annan pingvin väntar på oss....

TILL PIRJO: Vad roligt att höra av dig! Ta kotakt med Andreas Tedbrant, antesbatvarv@live.se om korkdäck. Hälsa från mig!

Milo

Costa Rica

2010-05-22T21:26:00.001+02:00

Hej alla!

Det sista man kan säga är att Inger, Jaak och jag har det långtråkigt! Bara ett par timmar ut från Balboa i Panama stendog motorn, utan förvarning. Sånt är aldrig bra... Efter genomgång utan att hitta ett fel startade den igen. Det var ju snällt, det fanns nämligen ingen vind. Ett par timmar senare slutade autopiloten att fungera, det blev att handstyra. Sedan kom, också utan förvarning, en kuling över oss innan Inger och Jaak hade hunnit lära sig vad alla tamparna var till... Det hällregnade och blåste i fem timmar. Men inte bara elände! Vi fick se späckhuggare, hoppande rockor, sjöormar och delfiner! Ett dygn senare kom vi fram till en ö som heter Isla Jicaron, en av många öar som Panama har gjort till nationalparker. Ljuvligt vacker med vrålapor i träden. De ville dock inte visa sig, bara höras. Sen vidade till Isla Coiba, även den en nationalpark. Där fick vi SE vrålaporna! Länge var de i träden ovanför oss. Och en fullfjädrad krokodil kom upp ur vattnet! Efter härliga dagar på öarna bar det vidare mot Baya Drake i Costa Rica. Där dök vi med guide och fick se vitspetsad revhaj!

Men motorn fortsatte att krångla. Den startade alltid fint, men dog efter ett tag. Inte bra. Upptäckte att den troligtvis inte fick någon diesel, men kunde inte hitta orsaken. Vi bestämde oss för att lämna Baya Drake ändå, den brukade ju gå ganska länge varje gång. Men inte då. Vi drev sakta i den icke existerande vinden. Vi behövde hjälp. Men vem? Ingen i den lilla byn kunde dieselmotorer. Till vår lycka såg Inger att en båt från MarViva (en miljöorganisation) drog upp sitt ankare och jag kallade upp dem på min obetydliga spanska. De skickade över sin mekaniker som spenderade över två timmar i min båt innan vi kom fram till felet! Det hade blivit ett vakum någonstans i min extra dieselfilterbehållare. Exakt var stoppet är återstår att lista ut, just nu går motorn fint med en "by-pass-operation" förbi behållaren.

Vi har mest lekt motorbåt, vindarna blåser någon annanstans. Häftiga regn har dock kommit över oss, ni anar inte hur blöt man kan bli!! När det inte regnar är det hett... Klockan halv åtta på morgonen börjar det bli för varmt för att göra något kropsarbete alls!

Nu ligger vi i en marina i norra delen av Costa Rica. Här försöker jag fixa med autopiloten, den är bra att ha på vår vidare väg till Galapagos...

TILL Anders W: Ja, jag är nöjd med båten, hon sköter sig fint! Och jag må vara lite smått galen, men inte helt... Självklart seglar jag inte ensam till Antarktis, jag har två vänner som kommer!

TILL Natasja: Jag tänker på dig! Kramar

Milo

Ute på Stilla Havet!

2010-04-30T19:18:00.000+02:00

Hej alla!

Vulkanutbrottet på Island gjorde att Inger och Jaak kom lite senare än vad som var tänkt. Men det gjorde ingenting. Vår färd genom Panamakanalen gick bra. Fast den första dagen kom ett regn jag inte sett på mycket länge. Det mer eller mindre öste ner konstant i sex timmar. Att ha regkläder på går nästan inte i hettan, och vi har sällan varit så blöta! Att manöverera inne i slussarna är inte det lättaste, starka strömmar och virvlar från de stora fartygen som också ska igenom. Men vi var riktigt proffsiga! I de tre första slussarna som tog oss sammanlagt 30 meter upp låg vi fast vid en lotsbåt. Det är ett av de bästa sätten, för då slipper man hålla på med de långa linorna upp till land. Sen var det en lugn färd genom Gatun Lake, den konstgjord sjön mellan de två stora haven. I denna sjö finns det faktiskt krokodiler! Men vi såg dem inte... Sen kom vi till de tre slussarna som tog oss ner 30 meter. Där låg vi utan lotsbåt, mitt i med fyra linor upp till land. Något helt annat än Göta kanal!

Nu ligger vi vid Balboa Yacht Club. Idag ska vi planera vår vidare färd. Vi ska till Costa Rica, men det finns ett antal fina öar på vägen, vi behöver bara besämma vilka utav dem vi vill till. Troligtvis seglar vi vidare i helgen.

Jag har snart varit borts i ett år. Att leva så här känns nu så narturligt. Har svårt att tänka mig något annat! Fast jag vet också att det kommer en punkt då jag vill ha tillbaka mitt "andra liv". Men nu njuter jag i fulla drag!

Milo

Panama!

2010-04-03T22:09:00.000+02:00

Hej alla!

Behållningen av Bonaire ligger helt klart under vattnet. Men annars är det inte en plats som kommer högt på listan. Det är ett väldigt segregerad ö där nästan alla vita (många holländare som är bofasta) finns i staden vid havet medan urinvånarna bor i en mindre stad mitt på ön. Var det inte för värmen kunde man inte tro att man befann sig i Karibien.

Jag träffade på fem personer från Borås som var på Bonaire och jobbade ett par månader. Två utav dem, Anna och Lisa, skulle resa vidare till bland annat Panama. Anna frågade om de kunde få segla dit med mig. Jag bad om betänketid, jag har aldrig tagit med någon som jag inte kände sen tidigare. Lisa hade seglat lite tidigare, men Anna var en novis. Efter ett par dagar hade jag bestämt mig. Man ska prova saker man inte gjort förut! Vi fick vänta ett par dagar på bättre väder, sträckan mellan Bonaire och Panama kan vara väldigt blåsig med besvärlig sjö. Men den 25 mars kunde vi ge oss av. Tack vare väderprognoser från Karsten via kortvågsradio kunde vi undvika den starka vinden som låg söder om oss och hade en problemfri segling till Panama. Och framförallt, vi hade roligt! Det var ett bra beslut att ta med Anna och Lisa.

En utmaning under resan var att laga mat till tre personer på ett litet enlågigt spritkök... Min spis passade på att sluta fungera första dagen. I början kände både Anna och Lisa av sjösjukan, så jag fick vara kock. De av er som känner mig väl vet att detta inte är min starka sida... Men jag lyckades få till ätbar mat varje dag. En vecka tog överseglingen, och nu ligger jag i en marina som har djungel och apor fem minuters promenad härifrån!

Idag har Anna och Lisa åkt vidare. Eftersom min nästa besättning kommer först den 20 april ska jag nog passa på att ta upp båten på land här och kolla botten. Sen är det en pappersprocedur för att gå igenom panamakanalen, och detta ska jag börja ta itu med. Och försöka laga spisen.

P-O, om du läser detta, skicka mig din mejladress så ska jag skriva till dig om mulltoan!

Och en extra varm hälsning till röntgen på SöS!!

Milo

Framme på Bonaire

2010-03-08T21:29:00.000+01:00

Hej!

Är på Bonaire sen fyra dagar. När vi lämnade Chaguramas på Trinidad gick vi först till en ö bara en dryg timmes färd bort som heter Chacachacare. Den var ända fram till 1984 en spetälskekoloni. När det stängdes lämnade man bara allt kvar. Det mesta är taget av andra som behövde sakerna bättre, men husen finns kvar, även om många är fallfärdiga. På den korta tid sen det övergavs har träden redan växt igenom många av husen!

Vi fortsatte till Los Testigos, där vi stannade ett par dagar. På öarna finns ett litet fiskesamhälle, det bor cirka 160 människor där. Vi snorklade och åt på byns enda restaurang som serverade två rätter: dagens fisk och hummer!

Sen blev det en lite längre segling, 2½ dag, till en ö liten som heter Aves de Barlovento. Den består av en mycket låg och liten landremsa, omgiven av mangroveträd. För att komma in i den skyddande viken fick vi snirkla oss fram mellan rev och grundflak i ett grönskimmrande vatten. Detta tror jag man kan kalla ett paradis.

För att komma fram i tid för Maria och Sofias flyg hem fick vi lämna denna plats och ta oss till Bonaire. Nu är jag ensam ombord. Ska stanna här ett tag till, det finns hur många fina platser som helst att snorkla på! Så jag ska titta på fiskar så mycket jag kan!

Milo

Lämnar Trinidad

2010-02-21T00:31:00.000+01:00

Hej!

Det blev inga papegojor. MEN, jag har fått se vilda apor! Och våtmarker med mangroveträd, ormar och röda ibisfåglar. Och regnskog. Fast den på Tobago var helt klart vackrare. Vi har också sett ett hinduiskt tempel som är byggt ute i vattnet.

När man har sett mangroveträd förstår man precis varför de skapar en perfekt barnkammare för fiskar och andra vattenlevande djur. Deras rötter, som växer i bågar ner i vattnet, skapar fina och trygga gömställen. Man förstår också att en mängd sådana träd kan dämpa jättevågor, till exempel en tsunami. Ändå huggs de ner på många platser på jorden (dock inte här) för att det bräckta vattnet passar till odling av jätteräkor. Eftersom man använder stora mängder kemikalier kan man bara använda ett område ungefär i fem år sen måste man ha friskare vatten, och då hugger man ner mer regnskog. Ingen barnkammare finns kvar, inget dämpande skydd mot jättevågor. Visst kan vi leva ett gott liv utan jätteräkor!!

Det finns väldigt mycket att berätta om Trinidad, men om jag börjar blir det en halv bok. Så det får vänta. Nu ska vi fixa det sista innan vi seglar iväg i morgon. Färden går till några av de nordligaste öarna utanför Venezuelas kust för att så småningom komma till ön Bonair. Vi är väl medvetna om piraterna och var de finns, och vi är inte på samma platser! Om cirka två veckor beräknar jag att vi är på Bonair.

Vi hörs!

Milo

Trinidad & Tobago

2010-02-04T21:03:00.000+01:00

Hej alla!

Tobago kommer helt klart att tillhöra mina favoriter! Människorna är vänliga och hjälpsamma. Vi har känt oss trygga, även efter mörkrets inbrott. Vi är numera Maria, Sofia och jag. En av mina drömmar har gått i uppfyllelse på Tobago, jag har vandrat i en vacker regnskog. Vi var där två gånger, en med guide och en utan. Det är en upplevelse att få befinna sig i en så orörd och unik natur. På 1700-talet fanns det kloka människor på Tobago, som redan då begrep värdet av denna skog. Den blev ett naturreservat 1765, och har inte blivit utsatt för någon skövling alls. Klokheten består, skogen är fortfarande skyddad.

Sen har vi simmat med vackra fiskar, njutit av tillvaron, ätit god vegetarisk mat. Det finns ju många indier både på Trinidad och Tobago, så då blir det lätt att hitta mat utan kött.

Vi lämnade Scarborough för att bege oss till en vacker vik med sandstrand på andra sidan Tobago. Visst var det en fin strand. Men det var ett äventyr att ta sig iland. Det fanns ingen pir eller brygga som man kunde lägga till med jollen vid. Då ska man ro in till stranden, och det kan ju verka lätt. Men när vågorna bryter när man nästan är framme tar de med sig både människa och jolle, ingen klarar sig torrskodd iland...

Efter två dagar tog vi upp ankaret och satte kurs mot Trinidad, där jag är nu. Vi ligger i Chaguaramas, en liten bit utanför Port of Spain. Ibland är världen liten. Jag visste att det fanns en svensk kvinna här, som var kontaktperson för OSK (Oceanseglingsklubben). När vi träffades var hon bekant på något sätt, men hur? Efter ett tag kom hon på det. Hon hade varit min danslärare på 70-talet!

Om ett par dagar börjar karnevalen på Trinidad. Vi ska givetvis se på paraden. Men vi ska också hitta mer regnskog, papegojor, apor och annat som denna ö erbjuder.

Milo

PS. Försökte skicka en vacker regnskogsbild, men nätverket vill inte det. DS

Atlanten avklarad!

2010-01-09T18:57:00.001+01:00

Hej!

Först, ett stort tack för alla hälsningar! Jag blir lika glad varje gång.

Efter 21 dagar till sjöss kom vi fram till Tobago. Första tiden hade vi ganska dålig vind, men sen har det blåst ganska stadigt hela vägen. Inga katastrofer, inga olyckor! Vi har sett en del delfiner och valar på avstånd, men återigen tycker jag att det är en skillnad på djurlivet i jämförelse med förra gången jag var ute. De verkar vara färre. Några som dock inte är färre är flygfiskarna. De har nog inget mörkerseende, för de kraschlandar på båten om nätterna. En natt, när jag var nyvaken och stod och gjorde mig en kopp kaffe dunsade det till bakom mig i mörkret... Det var en flygfisk som, utan att mellanlanda, flög rakt in i båten!!

Efter ungefär halva tiden kom den tropiska hettan. När det blåser går det bra, men när det är lite vind blir det hett. En dag, när det blåste väldigt lite, tog vi ner seglet och Anna och jag hoppade i havet för att svalka oss. Temperaturen i vattnet var 29 grader! Självklart satt vi fast med livlina och rep i båten. När man tittar ner under vattnet är det bara oändligt blått. Man ser kölen på båten, och sen är det fyra till fem kilometer ner till botten...

På nätterna kan man nästan förlora sig själv i den fantastiska stjärnhimmel som finns. Stjärnorna täcker hela himlavalvet ända nere från horisonten. Man ser bland annat Karlavagnen, men den ligger så att den tappar allt i vagnen!

Här på Tobago är det varmt! Till skillnad från hur det är hemma i Sverige har jag fått veta. Vi ligger för ankare i en vik i Scarsborough. Att komma iland är inte helt okomplicerat. Jag blir ofta på lite dåligt humör. Mycket ljud, många rörelser överallt. Sen har man blivit så van av att ha allt man behöver inom räckhåll, så man har vant sig av med att tänka flera steg framåt. Ett tydligt exempel: Anna och jag skulle ro in till land för att hämta vatten, köpa is och fråga var vi kunde lämna våra sopor. Vi tar jollen och ror. När vi kommer iland upptäcker vi att vi har inte tagit några vattendunkar med oss, inga pengar att betala isen med och soporna ligger kvar på båten!

Vi har ägnat de första dagarna åt att göra rent båten och få bort allt salt. Saltvattnet är besvärligt, eftersom saltet binder fukt, och får man det på kläder eller lakan, blir det aldrig torrt. Men nu börjar Artemisia bli riktigt fin igen! På däck hänger massor på tork i solen. När allt är iordning ska jag sätta upp min hängmatta på fördäck och ta mig en god bok...

Anna och David lämnar båten imorgon. Om en vecka kommer min nästa besättning; Maria och Sofia. Vi kommer nog att stanna ett tag på Tobago innan vi seglar vidare till Trinidad. Tills dess ska jag njuta av tillvaron och planera för de kommande seglatserna.

Kram

Milo

Över Atlanten

2009-12-15T16:46:00.000+01:00

Hej!

Cap Verde känns verkligen som en bit av Afrika. Hettan, människorna, atmosfären. Kvinnor som bär saker på huvudet, de färgglada kläderna och den annorlunda maten. Men också fattigdomen. Gatubarn som ber om mat. Efter ett par dagar här började vi köpa extra bröd, så vi kunde ge barnen det istället för pengar.

En dag tog vi en lokal färja över till São Antao, som är den största ön på Cap Verde. Vi hade bokat en guide med chaufför, och såg framför oss att vi skulle vara bland en mängd andra turister med kamera på magen. Men så blev det inte! Första halvan av turen hade vi sällskap av fyra personer som bara skulle få skjuss till en stad. Sedan var vi ensamma. Guiden var en kille på 21 år, som var ortoligt kunnig om både öns historia, naturen och allt annat vi kom på att fråga Ön är otroligt vacker. I rundturen ingick lunch, och den tillagades av en familj som bodde längst vägen. Det var ris, potatis, jams, bananer, brödfrukt och några småfiskar med huvud och allt. Gott och annorlunda! Vi kände oss väldigt glada efteråt att vi åkte till São Antao.

Vi hade höga förväntningar när vi ett par dagar senare tog en lokal buss till en, enligt vad vi hört, väldigt vacker plats med en badstrand. Vi blev avsläppta på en grusväg, och där stod vi. Inte en människa i sikte. Halvfärdiga hus i en liten by. Snabbt gjorde vi upp med chauffören en tid då vi skulle bli hämtade! Vi badade i alla fall, och under de timmar vi var där såg vi ett par andra människor. Vi tror att det har varit storstilade planer där som gått i kras.

Nu börjar det kännas att det är dags att ta sig över "det stora blå". Åtgärdslistan över vad som ska göras innan överfarten är nästan helt avbockad. Vi planerar att lämna São Vicente på torsdag. Överseglingen kommer att ta allt från knappt tre veckor till runt fyra, beroende på vindarna. Just nu ser det ut att vara lite dåligt med den varan. Men det kan ändra sig.

Vi hörs nästa år från andra sidan Atlanten!

Milo

Cap Verde och denguefeber

2009-12-03T22:55:00.000+01:00

Hej!

Igår kom vi fram till Sao Vincente på Cap Verde. Överseglingen har gått bra, fin vind och solsken hela vägen! Men jag tycker att havet är för tyst. Vi fick endast två besök av delfiner. Några sjöfåglar cirklade runt oss ibland, men inte alls så ofta som jag minns att de gjorde för tolv år sedan.

Vi har knappt två veckor här innan vi tar oss över Atlanten. I kväll är vi hembjudna till en man som är uppvuxen på ön men har jobbat på Volvo i Göteborg i femton år! Han ville gärna prata lite svenska, och vi tänkte fråga ut honom om vad vi nte får missa när vi är på Cap Verde.

Vi fick höra om utbrottet av denguefeber för två veckor sedan. Vi har varit i kontakt med alla som kunde ge oss vettig information om situationen. Det är endast på de södra öarna, och inga fall är rapporterade från de norra. Och vi håller oss till dem! Vi har bra myggmedel och har myggnät på båten, så vi ansåg att vi kunde åka hit. Men tack för inläggen om denguefebern!

Långt här borta sitter jag och önskar av hela mitt hjärta att våra beslutsfattare vågar se verklgheten och fatta bra, modiga och kraftfulla beslut på klimatmötet i Köpenhamn!

Milo

Mot Cap Verde

2009-11-23T18:39:00.000+01:00

Hej alla!

Anna och David är nu ombord på Artemisia II. La Palma har en vacker natur med en fantastisk nationalpark som man kan vandra länge i. Ön är en vulkanö, det sista utbrottet var 1971. På grund av det har de svarta sandstränder. Människorna här gillar att måla sina hus i glada färger här, det skulle vi behöva mer av hemma!

Vi har haft en bra tid i Santa Cruz. Nu håller vi på att förbereda det sista inför avsegling mot ön Sao Vincent på Cap Verde. Eftersom det inte finns så mycket på öarna vi ska till har vi handlat mat som ska räcka över Atlanten. Även om vi nu har mat som troligtvis räcker långt efter vi kommit fram finns det fortfarande plats kvar i båten! Fast med all diesel och vatten ligger hon nu lite djupare i vattnet än förr.

Om vädret står sig lämnar vi La Palma på onsdag. Seglingen dit tar cirka tio dagar. Det kan vara svårt med internetuppkoppling på Cap Verde. Vi tänker stanna där en eller två veckor innan vi korsar Atlanten. Målet på andra sidan är Tobago, och där beräknar jag att vi är i mitten av januari.

Milo

Framme i Santa Cruz

2009-11-14T16:19:00.000+01:00

Hej!

Det tog 2½ dygn att segla från Porto Santo till La Palma, kom fram fredag morgon. Till min glädje fungerar vindrodret nu, och styr båten som en gudinna! Äntligen. Allting har gått bra. Jag har fått en ny erfarenhet; hur man seglar ensam när man är inte mår bra... Ett par timmar efter att jag hade lämnat Porto Santo började jag må illa. En släng av sjösjuka tänkte jag, det brukar inte bli värre än så. Men, med all sannoliket hade jag fått en släng av magsjuka OCH sjösjuka. Förutom att hålla koll på var jag var och att båten seglade som hon skulle, gjorde jag inte mycket annat än låg ner och försökte vila.

Vilken glädje att så småningom kunna sitta i sittbrunn och njuta av en kopp kaffe och en macka!

Väl i hamn fick jag återse Jonas och Ingrid på Ouhm, brisbåten. Och nu väntar jag på Anna och David. Vi kommer nog att stanna här cirka en vecka. La Palma är en vacker ö, och det finns säkert mycket att se här.

Det är så roligt att få läsa era kommentarer! Svar till några av dem:

TILL anonym som undrade om självstyrning med linor: Den bästa (?) boken i ämnet heter: Self-Steering for Sailing Craft av John S. Letcher, Jr. Har en del år på nacken och kan vara svår att få tag på. Sen finns det en hemsida: www.majasventure.com Sök under äldre blogginlägg. Där finns detaljerade ritningar på hur det funkar.

TILL Eric och Birgitta: Artemisia II är en underbar båt! Kul att era planer fortskrider, men hur ser de ut?? Ni har inte berättat det!

TILL Göran och Charlotte: Inga hål!!

TILL Erik i Solna: Ditt inlägg gör mig så glad och stolt!

Milo

Lämnar snart Port Santo

2009-11-04T21:13:00.000+01:00

Hej!

Ni kanske tror att jag glömt bort denna blogg? Det har jag inte alls! Men jag unnar alla att få vara på en plats som denna i sitt liv. Under alla de veckor jag varit här har jag knappt sett en enda person springa eller verka stressad. Människorna här är trevliga och hjälpsamma. Tiden tappar sin betydelse, dagarna går och man mår helt enkelt bra. Givetvis skulle det vara annorlunda om man bodde här, men det finns ett lugn på ön som är mycket tilltalande. De flesta andra långseglare missar allt detta. De kommer till ön och stannar bara ett par dagar, om ens det. Sen ska de vidare för att hinna med alla ställen de verkar behöva pricka av på en lista. Men vad hinner man uppleva av en ny plats på ett par dagar?

Jag har haft besök av Mia och Jan, gamla vänner från västkusten, i två veckor. När det fanns mer än två händer ombord fick jag hjälp med att demontera vindrodret som inte har velat styra båten. Vi upptäckte en del som inte rörde på sig som den borde. För att få loss fastärgade delar behövdes både saltsyra och Miguel, som hade tillgång till marinans verkstad. Där fanns verktyg som gjorde jobbet! Nu har vindrodret en helt annan rörelse, återstår bara att se om det var problemet!

Nästan alla som lånseglar har antingen en autopilot eller vindroder (eller bägge delar, som jag har) för att styra båten. Båda dessa kostar mycket pengar, och de flesta har problem med dem. Men det finns faktiskt ett annat sätt att ordna båtens självstyrning som nästan inte kostar något alls; gummiband och några linor. Det låter kanske konstigt, men tekniken är utprovad och fungerar på många båtar. Jonas och Ingrid på Bris-båten, som jag skrev om förut, fixar självstyrningen på sin båt med några linor. En dag stack vi ut och seglade med min båt för att prova om det skulle fungera. Måste erkänna, att även om jag läst böcker om detta, och hur bra det fungerar, var jag en aning skeptisk. Men vi fick Artemisia II att styra sig själv i alla vindar utom läns (rakt bakifrån)! Visst är det lite trixande, men jag ska fortsätta experimentera med detta. Enormt bra att ha utprovat, om vindrodret nu inte vill och autopiloten drar för mycket ström.

Mia och Jan hade med sig en ny dator åt mig. Den andra har uppvisat allvarliga brister, den ville helt enkelt inte starta... Den har blivit lagad, men eftersom orsaken var okänd och medicinen inte garanterat botar, så kunde jag inte lita på den. Mycket tid har gått åt till att programmera och lägga in program, men nu verkar jag ha två fungerande datorer!

Min plan var att lämna Porto Santo i måndags. Men två viktiga paket som skulle ha kommit för länge sedan har fortfarande inte dykt upp. De kommer troligtvis imorgon... Sen seglar jag iväg till ön La Palma på Kanarieöarna så fort ett litet eländigt lågtryck flyttar på sig. Men det kan ta upp till en vecka enligt väderprognosen. Seglingen dit tar tre till fem dagar, beroende på vindarna. Där väntar Anna och David som ska segla med mig över Atlanten.

TILL Jenny Salmson: Tack för ditt fina inlägg! Vi får väl ses när jag kommer hem!

TILL Fred: Ja, jag kan lyssna på musik på datorn. Vad hade du i tankarna?

TILL P-O: Kul att höra av dig! Jag har två Bruce-ankare. De har aldrig svikigt mig... Men jag ska troligen skaffe ett tredje innan patagonien, vilket har jag inte bestämt ännu.

TILL Bosse: Roligt att höra av dig också. Och kul att höra att du längtar ut igen.

Milo

Port Santo

2009-09-19T14:47:00.002+02:00

Hej alla!

Efter några härliga veckor på Madeira seglade jag ensam till en vik på den sydöstra delen av ön. Där låg jag för ankare i sex dagar. Ibland kom det andra segelbåtar dit, ibland var jag helt ensam. Fick testa mitt ankare som visade att det höll för de ibland starka vindarna som kom ner från bergstopparna.
Jag kom hit igår. Det regnar! Det är ovanligare än man kanske tror. Porto Santo är en väldigt torr ö, det som växer här är allt konstbevattnat.
När jag skulle klarera in här ska man först gå till polisen. När han frågade hur många vi var ombord svarade jag "en, jag". Han stirrade på mig som om jag kom från en annan planet, var till och med tvungen att ta av sig sina solglasögon för att kunna se bättre! Så ovanligt är det fortfarande, vilket egentligen är ganska tråkigt.
Här träffade jag på den första svenska båten sen jag lämnade Sverige. Den seglas av Ingrid och Jonas från Göteborg, och är en lite uppförstorad Bris-båt. Det är en väldigt liten båt. De är härliga människor, och det ska, liksom jag, stanna här ett tag.
Om ett par veckor får jag besök av två vänner till mig som jag inte sett på länge. Annars kommer jag att fortsätta mitt stilla liv ett tag till och låta tankarna om allt möjligt komma och gå.
TILL Anders Wallentin: Tack så mycket!
TO CAROL: I don´t have your e-mail!! Send that to my blogg, and I will write to you!!
Milo

Nu väntar semester på Madeira

2009-08-17T20:26:00.000+02:00

Efter femton dagar till sjöss kom vi fram till Funchal på Madeira. Om vi slapp kulingar på vägen? Nejdå, två till fick vi, men när den sista kom hade vi faktiskt vinden med oss, och då blir det lite mer hanterbart. Vi fick kryssa oss igenom engelska kanalen innan vi till slut fick medvind. Vilken skillnad! När vi lämnade kontinentalsockeln och kom ut på djupt vatten, sisådär 4 - 5 000 meter, blev vi välkomnade av delfiner som lekte runt båten. En lika härlig upplevelse varje gång de kommer.

En dag satt jag på min vakt och som vanligt, lyssnade på vågornas fräsande bakifrån. De olika ljuden kan tala om ifall det är en extra stor våg som kommer, eller om det är de vanliga. Mitt i det hörde jag ett annat ljud som jag kände igen. Jag flög upp och tittade bakåt. Kunde knappt tro mina ögon. En val, drygt 10 meter lång, var kanske fem meter från båten! Ropade på Torbjörn (som sov men gärna blev väckt för detta) och vi kunde se en hel flock valar. De var nyfikna på båten, och höll sig nära, simmade under och kom upp igen. Helt otroligt! Vi fick tyvärr inga bilder på dem, men de finns kvar på närhinnan.

Om en dryg vecka åker Torbjörn hem. Innan dess ska vi hinna med att vara turister och se lite av Madeira. När han åkt kommer jag så småningom att segla till Porto Santo, en ö 40 sjömil härifrån. Där kommer jag att vara till slutet av oktober då jag tar mig ner till Kanarieöarna, troligtvis La Palma, för att hämta upp min besätting som ska följa med över Atlanten.

Har precis läst alla hälsningar ni skrivit på bloggen. Jag blir glad över att andra blir inspirerade av det jag gör. Lika stärkande och värmande är era ord till mig. Tack, jag behöver dem!!

TO JOSEE & CAROL: Thank you so much for number 17!! You know exactly what a woman needs! We got two more gales before we hit the good north winds that brought us to Funchal. Torbjörn will stay another week, then he has to go home. I will probably go to Porto Santo and stay there until the end of October. Nice and slow holiday... I'm so glad that I met you two. You're wonderful people, and even if it will be a long time, I will do everything I can to meet you again.

Milo

Engelska kanalen

2009-07-30T22:59:00.000+02:00

En vecka låg vi i Dover och väntade på bra väder. Lågtrycken och kulingarna bara ramlade in med sydvästliga vindar. Tills slut kom det en lucka, och vi stack mot Fahlmouth. Men efter ett dygn kom en kuling, igen. Det började bli tjatigt. Och påfrestande. Vi vände och gick in till Brighton istället för att tampas med krabb sjö och starka vindar.

Här har vi återigen väntat på en prognos som inte innehåller en kulingvarning. Nu hoppas vi på att den prognos som är nu står sig till i morgon. I så fall lämnar vi Brighton och seglar direkt till Madeira.

Håll tummarna att vi inte får fler kulingar rakt emot oss!

Milo

Nordsjön

2009-07-23T22:53:00.001+02:00

Vi kom fram till Dover (inte Brighton som det var tänkt) för fyra dagar sedan (svårt att hitta uppkoppling och nätverk...). Seglingens två första dagar gick utan problem och inget regn!Men Nordsjön kan vara ett hav som sätter en på prov. Tredje dagen fick vi en kuling över oss, och eftersom vinden kom från den riktning vi skulle mot, blev det svårt att fortsätta segla när vågorna hade byggt upp sig. Så vi drejade bi. För den som inte är så bekant med seglingstermer innebär det att man sätter seglena på ett sätt så att båten balanserar mot vinden utan att röra sig framåt, och de stora rörelserna i båten av vågorna blir betydligt mindre. Efter sju timmar hade kulingen lagt sig såpass mycket att vi kunde fortsätta. Nå, en kuling på Nordsjön får man oftast räkna med. Men, detta var bara början. Under fyra dagar hade vi fyra kulingar, alla på vindstyrkor mellan 16 -20 meter per sekund, och ett rejält åskoväder. Och hela tiden var vinden rakt emot oss. Efter tredje ovädret bestämde vi oss för att gå till Dover i stället, det var närmare. Även om vi var tre ombord, var det bara Torbjörn och jag som kunde ta vakter ensamma, vilket innebar att vi började bli en aning slutkörda. Sju sjömil från Dover kom då kuling nummer fyra. Vi hade både vinden och tidvattnet emot oss, så vi kom ingen vart. Kanske mot bättre vetande bestämde vi oss för att vänta ut tidvattnet tills det vände. Vi kryssade fram och tillbaka i en grov sjö. Jag kallade upp kustbevakningen på VHF-radion för att få en väderprognos. Då fick jag veta att någon hade sett oss kämpa där ute, och utan att vi bett om det kom den engelska motsvarigheten till Sjöräddningen ut för att bistå oss. De erbjöd sig att bogsera oss in den sista biten till Dover, och med viss tvekan tog jag emot erbjudandet. Det är nämligen riskfullt att sätta fast bogserlinor och bli bogserad i grov sjö. Det hela gick dock bra.

När man varit ute i hårt väder en längre tid är det alltid saker som går sönder. Inga stora eller allvarliga saker, men vi kommer att ligga här ett par dagar. En positiv sida av allt det här var att få se hur min båt fungerade i hårt väder. Och jag kan lugnt säga att hon får med beröm godkänt!

Lågtrycken rullar in här varje dag, vi väntar på bättre väder för att kunna ta oss vidare till Fahlmouth. Det är krångligare än jag trodde att få tag på nätverk eller dator för att skriva här, så dröjer det mellan gångerna så är det inget konstigt.

Till Nicke nyfiken som undrade var det läckte: från en dålig tätning av ankarvinschen.

Milo

Nordsjön nästa!

2009-07-13T15:19:00.000+02:00

Det regnar och regnar. Vi har kommit till Cuxhaven, som ligger vid floden Elbe. När man seglar i dessa vatten är det ett måste att anpassa sig efter tidvattnet. Det far fram med en hastighet av 4 -5 knop, har man det emot sig så kommer man nästan ingen vart. Å andra sidan går det fort när man seglar med tidvattnet! Vi lämnar vi denna hamn om ett par timmar för att ta oss över Nordsjön till Brighton i England. Det kan ta en vecka eller så, eftersom den vind som oftast blåser där kommer från sydväst, och det är precis dit vi ska. Då får man kryssa, och det tar mycket längre tid att komma fram.

Kylen funkar, båten är tät, och kunde det bara sluta regna så vore allt perfekt!

Milo

Laansegling är inte alltid...

2009-07-10T11:52:00.000+02:00

...soliga och lata dagar!

Vid överseglingen mellan Ystad och Kiel hade vi periodvis ganska frisk vind, och plötsligt upptäckte vi att baaten tog in vatten i fören. Inte saa bra. När vi väl kom fram till en hamn utanför Kiel började sökningen efter orsaken, och när Torbjörn och jag till vaar glädje fann orsaken, som ocksaa visade sig ganska lätt att fixa, saa upptäckte vi att kylen hade tystnat...

Fick snabb hjälp av Anders paa Isothrem i Sverige med en kontaktperson här. Reparatören kom, och konstaterade efter ett tag att det var en del som var sönder som de inte hade. Han gick, vi stod kvar med en sönderplockad kyl. Vi tyckte ändaa att det var naagot i reparatörens resonemang som inte stämde, och vi tog saken i egna händer. Med lite telefonhjälp fraan Anders saa fixade vi problemet själva!

Saa nu har vi en fungerande kyl och en tät baat!!

I morgon ska vi gaa igenom Kielkanalen och sedan ta oss över Nordsjön.

Det är saa roligt att läsa alla hälsningar ni skriver. Tack!!

Kram

Milo

Lämnar Sverige

2009-07-04T18:59:00.001+02:00

Sista hamn i Sverige blev inte Gislövs läge, utan Ystad. Här har vi legat ett par dagar, givetvis gjort ett antal jobb på båten men också ätit glass och tagit det lugnt i hettan. Med hettan kommer också algerna. Vissa dagar har vi legat i en sörja av alger, och en rutten stank har stigit upp från vattnet.

I morgon kommer Eva-Lisa, som ska segla med oss till England, och på söndag morgon lämnar vi Sverige. Svårt att begripa att det är drygt två år tills jag ser samma land igen. Första stopp blir Holtenau utanför Kielkanalen. Sen tar vi oss igenom kanalen och kommer så småningom ut på Nordsjön. Det kommer att bli en segling med mycket annan trafik, långt ifrån lugnet på de stora haven! Men det har sin tjusning det också.

Milo

På väg!

2009-06-28T20:02:00.000+02:00

Först, tack för alla härliga kommentarer!

Och tack alla ni som gjorde min avfärd den 22:a till ett minne för livet. Har kommit till Borgholm på Öland. Allt är väl. Tar det lugnt för att hinna fixa en del saker som inte blev färdiga i Stockholm.

I morgon avseglar Torbjörn och jag söderut för att så småningom lägga till i Gislövs läge (utanför Trelleborg) där vi ska hämta upp Eva-Lisa som ska segla med oss över Nordsjön. Beräknad avfärd från Gislövs läge är den 5 juli.

2009-03-08T12:38:00.000+01:00

Avseglingen närmar sig!

Den 22 juni lämnar jag Stockholm för att långsegla under två år. Vintern 2010 - 11 kommer jag att göra ännu ett försök att segla till Antarktis. Som förra gången kommer jag att ha sällskap av olika vänner till mig på de flesta delsträckor, men jag skall också att göra minst en lång överfart ensam.

Du kan följa min segling här! När jag är i land kommer jag att uppdatera bloggen, och du kan förstås skicka en hälsning till mig om du vill.

Tiden fram till avsegling kommer att vara full av förberedelser, så tills dess...

Milo